30 jun 2011 13:37

Livförsäkringsutredningen öppnar för fri flytträtt

Livförsäkringsutredningen har nu tagit ett riktigt nappatag i frågan om flytträtten. Som vi tidigare berättat ville man undanta alla kollektivavtalade lösningar från flytträtt för att värna den svenska modellen. Men nu öppnar man ändå för att tafsa lite på avtalsparternas fria förhandlingsrätt – för att för­bättra situationen för konsumenterna.

Livförsäkringsutredningen har producerat uppemot 500 sidor diskussionsunderlag för att de olika experterna, genom konstruktiva diskussioner, ska föra utredningen närmare målet om en friare flyttmarknad. Men det är ett svårt spel man gett sig in i. Det finns ett antal fallgropar och inte minst diametralt olika åsikter mellan de olika särintressen som får chansen att tycka till.

Heliga kor
Den senaste promemorian, som Pensionsnyheterna kommit över, visar att man nu tar ett antal heliga kor vid hornen för att kunna lämna förslag till hur flytträtten ska fungera i framtiden. Det är en mycket metodisk genomgång där man snirklar sig igenom argument och motargument innan man landar i sina, än så länge preliminära, ställningstaganden. Utgångspunkten är att det är bra för konsumenterna med flytträtt och att den bör gälla allt försäkringssparande, utom förmånsbestämda tjänstepensioner där individen inte har ett smack att tjäna på flytträtt. Däremot utsätts arbetsgivaren, som gjort utfästelsen, för en ekonomisk risk, utan att få någon vinning av det.
Utredningen slår fast att den som flyttar ur ett bolag inte ska försämra situationen för de kvarvarande spararna. Den som flyttar måste stå för de kostnader som uppkommer, till exempel de ännu inte amorter­ade provisioner som en förmedlare fått vid teckningen av försäkringen. Det ovanstående känns som rena ”hygienkrav” innan man ger sig in i de mer innovativa delarna.
Ett riktigt Alexanderhugg gör man genom att slå fast att ”regler om flytt­rätt ska utgå från att den som bär risken för hur försäkringssparandet utvecklas ska ha rätten att flytta.”
Det här synsättet innebär att den konflikt som funnits när det gäller arbetsgivarbetalda tjänstepensioner och vem som har rätt att bestämma över dessa försvinner. Det är ju främst skatterättsligt som det varit ett problem, eftersom det är arbetsgivaren som fått skatteavdrag för pensionsavsättningen och att det alltså ligger en skattekredit som ska amorteras i framtiden. Men, menar utredningen, det är ju ändå den försäkrade som i en framtid ska betala skatten och leva med utfallet och därför bör den anställde vara den som beslutar om en försäkring ska flyttas eller inte. Med det trolleriet försvinner många problem, bara genom några mindre justeringar i skattelagstiftningen.

Gamla försäkringar
När det sedan gäller gamla försäkringar menar man att det är ointressant vem det är som är försäkringstagare, alltså företaget som betalat in premier vid en flytt.
Det räcker gott att man vet vem som får in pengarna. På så sätt kommer man runt det faktum att det finns företag som betalat in pengar till anställda och som kan ha upp­hört att existera.
Utredningen vill också ge sig på lagstiftningen när det gäller kravet på att sparandet måste flyttas till en ny försäkring i ett mottagande bolag. Det bör vara möjligt att ­flytta in försäkringar till en befintlig försäkring för att på så sätt samla sparandet, menar utredaren. Det har annars varit en regel som tillkommit för att förenkla för Skatteverkets tillsyn i och med att sparandet inte blandas ihop. Onödigt, verkar utredningen tycka och skriver: ”Utifrån ett konsument­perspektiv finns ett behov av att möjliggöra ihopslagning av befintliga försäkringar som ett sätt att få en bättre överblick över sitt sparande och även minska kostnaderna för­knippade med det”.
Och simsalabim föreslår man att det villkoret tas bort ur lagstiftningen.
Utredningen vill även slakta den ko som innebär att man alltid måste tömma en försäkring helt vid flytt. Det borde kunna vara fritt för bolagen att gå med på delflytt, även om det av administrativa skäl kan vara svårt att tvinga bolagen att göra det. Men, om bolagen själva vill, ska de definitivt kunna erbjuda spararna den möjligheten. Det skulle för övrigt kunna fungera som ett sätt för avgivande bolag att behålla åtminstone delar av det kapital, som annars skulle försvinna till någon konkurrent.

Varma i kläderna
Det är tydligt att utredarna nu börjar bli varma i kläderna och har, efter alla möten med expertgrupp­erna, hört de flesta argumenten. Men i sann ämbetsmannatradition ställer man upp argumenten för granskning och bestämmer först senare om de ska få avgörande betydelse för slutresultatet. Det kan ibland resultera i formuleringar som kan reta upp vissa. Man nämner till exempel att kollektivavtalen inte alltid varit heliga och att man från politiskt håll emellanåt gett sig in på det som parterna betraktat som sitt område och skriver:
”Trots lagstiftarens generella ståndpunkt att frågor som rör förhållandena på arbetsmarknaden regleras på ett bättre sätt i kollektiv­avtal än genom tvingande lagstiftning har man, som framgått av tidigare redogörelse av lagstiftningen på området, gjort vissa avvikelser från denna princip.”
Här nämner man bland annat den lagändring i LAS som gjorde det möjligt att höja avgångsskyldigheten från 65 års ålder till 67. Det här var ingenting som parterna tyckte om den gången men då hade politikerna ändå givit dem många möjligheter att avtala om saken utan framgång.
Och man gör en lista av andra förändringar som avtalsparterna fått slicka i sig. Man nämner dess­utom att kollektivavtalen, för att vara riktigt legitima, också förutsätter att de organisationer som ingår dem också har tillräckligt många medlemmar för att de ska kunna anses företräda ett helt kollektiv. Man konstaterar visserligen att en individ som valt att gå med i facket avsäger sig vissa rättigheter och överlåter dem på arbetstagarorganisationen, som representerar hans eller hennes intressen. I det läget kan individen inte hävda sin rätt att till exempel bestämma vem som ska förvalta pensionen – om man vill gå utanför de bolag som handlats upp kollektivt av parterna i till exempel Fora eller Collectum.
Här kan det finnas en motsättning mellan kollektivets och individens preferenser, menar utredningen som skriver: ”Det går dock inte att bortse från att enskilda individer i kollektivet kan ha preferenser som inte överensstämmer med dessa.”
Det blir alltså en avvägning mellan vad som är en lämplig jämvikt mellan kollektiv och individuell nytta. Men har alla individer verkligen givit upp sina rättigheter till kollektiv­avtalsparterna?, undrar utredaren och gläntar på dörren till det blå skåpet genom att skriva följande:
”Det är (…) svårt att hävda att alla de individer som träffas av ett kollektivavtal avseende vissa frågor frivilligt har avsagt sig rätten att fatta individuella beslut och (det är) därmed inte självklart att arbetstagarens möjlighet att fatta individuella val ska begränsas med detta som motiv.”
Och man fortsätter med att skriva att det kan ifrågasättas ”om inte en möjlighet för den försäkrade att vid behov flytta sitt sparande även till annan försäkringsgivare än de av kollektivavtalsparterna utpekade och på så sätt anpassa försäkringsskyddet till de egna preferenserna, kan anses vara en förutsättning för att uppnå ett gott konsumentskydd även på kollektiv­avtalsområdet.”
Det här tyder på att man åtminstone i princip menar att fri flytt­rätt betyder frihet att flytta sitt tvångssparande vart som helst, inte bara till de bolag som valt att gå med i upphandlingarna och klarat av att kvalificera sig till en plats.

Inte rädd
Formuleringarna visar att man inte är rädd för att få kritik i utredningen, även om man i slutänden landar i mjukare formuleringar och talar om att om man skulle öppna upp för placeringar i valfria bolag, skulle priserna kunna bli högre, vilket missgynnar spararna. Om många skulle välja bolag från ”utsidan” skulle kraften i den kollektiva upp­handlingen minska, något som konsumenterna i slutänden skulle förlora på.
Promemorian är naturligtvis inte slutdiskuterad än men redan på det här stadiet kan man se hur vissa av kompromisserna i den slutgiltiga utredningen kan komma att se ut. Och då kan parterna få en släng av sleven av lagstiftaren. Utredning­en menar nämligen att man bör skriva in i lagen att flytträtt alltid ska finnas i framtida avtal, oavsett vad parterna tycker om den saken. Om de tycker väldigt illa om kravet, har de möjlighet att avtala bort det men då måste det i avtalet anges varför, något som gör att parterna tvingas vara transparenta med sina åsikter och alltså inte blir helt fria att sluta avtal. Det här kallas för ”semidisposivitet” och skulle vara ett avsteg från ”den svenska modellen”, men ett pris värt att betala för att få till stånd en bättre fungerande försäkrings- och pensionsmarknad. Åtminstone verkar utredningen vara av den uppfattningen.
Rakt igenom hela promemorian är man noga med att de förändringar man vill åstadkomma ska göra livet enklare och rikare för konsumenterna, inte för kollektivavtalsparter, försäkringsbolag eller alla mellanhänder som alla anser sig ha rätt till ett ord i laget. De, och många andra, väntar nu med spänning på vad som blir kvar och vad som tas bort ur de preliminära skrivningarna när utredningens slutbetänkande kommer under våren 2012.

Fakta: Livförsäkringsutredningen
Livförsäkringsutredningen (Fi 2010:03) tillsattes av Finansmarknadsminister Mats Odell (KD) den 29 april 2010. Utredningen ska lämna förslag till lagstiftning om retroaktiv flytträtt för befintligt försäkringssparande den 31 mars 2012. Dessutom ska man se över reglerna för ombildning av livbolag och överskottshantering i ömsesidiga bolag.
Utredningen leds av Tord Gransbo, ämnesråd och biträdande chef på enheten för försäkring och redovisning på finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet.
Sekreterare är Bengt Söderqvist och Mona Risberg.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 6 2011