Det finns skäl att misstänka att den provisionsfria upphandlingen i första hand kommit till som ett avlatsbrev till lagstiftaren. På det här sättet visar Söderberg & Partners att man kan erbjuda nettoprodukter och att det därmed inte behövs något provisionsförbud, vilket man nu funderar över i Finansdepartementet.
Det kan diskuteras om det faktiskt är provisionsfritt när förmedlaren lägger på en avgift på uppemot 6 procent av varje premie för rådgivning/admninistration/förmedling och stoppar i fickan.
Visserligen är det inte längre försäkringsbolaget som betalar ut den, men den går ändå till förmedlaren och den är då mer lik en provision än ett arvode. Den tas ju ut oberoende av om förmedlaren gör en aktiv försäljningsinsats eller inte.
För kunderna är det troligen betydligt bättre att ha ett försäkringsbolag som förskotterar alla kostnader och som blir kvar med Svarte Petter om kunden byter bolag innan alla provisioner amorterats.
Sen är det intressant att de bolag som Söderberg & Partners i sin oberoende analys kommit fram till är de bästa inte finns med bland de utvalda. De har ju sagt att AMF och Skandia är bäst på traditionell försäkring och SPP Liv har det bästa fondtorget. Nu tvingas man nöja sig med att sälja produkter som inte är de bästa, enligt Söderbergs egen rankning.
De stora bolagen, SPP, Skandia, AMF och SEB Tryggliv håller sig borta, åtminstone tills vidare. Skandia hävdar att det beror på att man inte mäktar med den utveckling som krävs och att man kan tänka sig att återkomma senare.
Det är naturligtvis en viktig anledning, men kärnfrågan är nog att man i de stora bolagen inte har lust att skriva av de gamla oamorterade provisionerna på kontot för blåsningar.
En annan viktig anledning är att man inte vill överlämna hela kundkontakten till förmedlarna. Försäkringsbolagen blir ju i den här affärsmodellen bara en halvanonym underleverantör av en prispressad försäkringsprodukt med dålig kostnadstäckning. Roligare kan man ha.