Den största AP-fonden är det statliga förvalsalternativet i premiepensionssystemet, AP7 Såfa. Den redovisar idag en totalavkastning på -9,5 procent för 2022.
AP7 Såfa består av en aktiefond där huvuddelen av förvaltat kapital på 900 miljarder ligger och en räntefond. 2,5 procent av alla svenska löntagares lön avsätts årligen till premiepensionen, varav knappt hälften går till det statliga ickevalsalternativet.
Sedan starten år 2000 har AP7 haft en genomsnittlig årlig avkastning på 9,8 procent. Det har gjort att startkapitalet på 15 miljarder kronor, tillsammans med nya insättningar, vuxit till en fondförmögenhet på 904 miljarder vid årsskiftet.
Övriga fem AP-fonder som tillhör den så kallade buffertfonden i allmänna pensionssystemet AP1-AP4 samt AP6 har vardera en fondförmögenhet som är mindre än hälften av AP7.
Richard Gröttheim, som varit med sedan starten 2000, varav som vd under de senaste 12 åren, lämnade sitt sista bokslut för fonden idag.
Han konstaterar att de 5,3 miljoner sparare som ingår i soffliggarfonden blev lite fattigare under 2022, men att AP7 med råge har överavkastat i relation till det långsiktiga målet.
Målet är att AP7 ska ge en årlig överavkastning på minst 2 procent jämfört med inkomstpensionen. Sedan starten 2000 har AP7 alltså avkastat 9,8 procent årligen jämfört med 3,3 procent i inkomstpensionen.
2010 avvecklades Premiesparfonden och Premievalsfonden och ersattes av AP7 Aktiefond och AP7 Räntefond. För alla sparare i AP7 går de årliga insättningarna till aktiefonden fram tills de är 55 år. Sedan går 3-4 procent av de årliga insättningarna till räntefonden, så att 67 procent av sparmedlen ligger i räntefonden från 75 års ålder och framåt.
Vid årsskiftet fanns 814 miljarder i aktiefonden, varav 60 procent var placerade på amerikanska börser, 19 procent på asiatiska börser och 16 procent i Europa. AP7 Räntefond har huvuddelen av sina 91,2 miljarder placerade i bostadsobligationer.
Från och med i år kan AP7 placera upp till 20 procent av fondförmögenheten i illikvida tillgångar som fastigheter och infrastruktur, varför det kommer att ske en successiv omallokering mot fler tillgångsslag.
/ Ola Hellblom