17 okt 2023 13:38

Pensionsnyheterna: Höj taket i allmän pension så kan ni sluta bråka om parternas inflytande…

Den senaste tiden har Alecta och de så kallade partsbolagen fått utstå spott och spe för dåliga affärer. Även dålig upphandling av försäkringsgivare av Collectum och dålig transparens och personliga beroendeställningar och nära personkopplingar kritiseras med rätta.
DI noterar idag på ledarplats att "Tjänstepensionssystemet lider av usel transparens, dålig ägarstyrning och bristande konkurrens."

Historiskt har tjänstepensionerna i SPP/Alecta fötts i ett monopol, som en följd av avtal mellan anställda och arbetsgivare. Arbetsgivaren tog ansvar för de anställda efter det att anställningen upphört, vilket var villkorat med 30 års arbete och en fastställd pensionsålder för fulla förmåner. Arbetsgivarna tog kollektivt hand om sina anställda från anställningens början till döden.

I praktiken fortsatte arbetsgivaren alltså löneutbetalningar livet ut för anställda. För att hålla nere risken för att arbetsgivaren skulle gå i konkurs, försäkrades pensionsåtagandet, endera i dåvarande SPP eller genom att arbetsgivaren "lånade" de anställdas pensionspengar för investeringar i bolaget genom skuldföring och kreditförsäkring i FPG/PRI-systemet.

Sett ur det här perspektivet är det svårt att se hur de här förmånsbestämda pensionerna det handlade om skulle kunna konkurrensutsättas, även om många bolag säkert ville det.

För arbetsgivarna blev det problem när man mer i detalj tvingades redovisa värdet av de latenta pensionsskulderna till framtida pensionärer till följd av nya internationella redovisningsregler. Skulden blev synlig.

Ambitionen i det förmånsbestämda ITP-avtalet byggde på att man skulle skydda sina pensionärer och framtida pensionärer mot penningvärdesförsämringen med pensionstillägg. Det var inte de facto garanterat, men som ändå utgått i alla år av SPP/Alecta.

Arbetsgivarna i dåvarande SAF/Svenskt Näringsliv gillade dock inte de långa åtagandena gentemot pensionärerna, eftersom de kunde ställa till det i balansräkningarna genom nuvärdesberäkningar.

Det ledde till övergången till de premiebestämda tjänstepensionerna som på bred front infördes på tjänstepensionsmarknaden. ITP 1 kom att bli en standard för avgiftsnivåerna.

Arbetsgivarens ansvar bestod bara i att betala in en premie motsvarande några procent av lönen. Efter det hade arbetsgivaren gjort sitt. Därefter var det upp till anställda att placera sina premier i utvalda pensionsbolag som avtalsparterna skickade premierna till. Risken för utfallet flyttades alltså över till individerna.

Förebilden fanns i ITPK-systemet från 1977 som infördes av avtalsparterna som en följd av att staten sänkte pensionsåldern från 67 till 65 års ålder. I ITPK sattes två procent av den pensionsmedförande lönen av till ett premiebestämt system.

Här fanns och finns en valfrihet för de försäkrade att välja försäkringsgivare. Konkurrensen ledde dock inte till att avgifter och villkor förändrades nämnvärt, men kapitalet spriddes ut mellan flera leverantörer.

SPP/Alecta var även då sofflocksalternativet med "ursprunglig ITPK" som parterna faktiskt rekommenderade anställda att välja bort.

Den produkten räknades bara upp med pensionstillägg, alltså KPI. De som valde att placera i alternativen kunde få betydligt högre avkastning, men till priset av högre risk.

Så bakgrunden till att Alecta har en så dominerande ställning över privattjänstemännens pensioner är att man fötts i ett monopol som genom åren luckrats upp i kanterna genom att andra leverantörer släppts in för att förvalta pensionerna.

Trots öppningen är Alecta störst och avståndet till konkurrenterna kommer att fortsätta växa.

Att det blir så kan ha att göra med att intresset för pensionsval är begränsat bland privatpersoner, som ställs inför olika valmöjligheter. Det gäller för övrigt även i premiepensionssystemet där flödet till det statliga alternativet i Sjunde AP-fonden är helt dominerande.

Men om man vill riva murar och sätta P för maktkoncentration på tjänstepensionsmarknaden kan man ju lobba för att utöka det statliga systemet.

Genom att ta bort taket på 7,5 inkomstbasbelopp där det allmänna systemet tar slut skulle behovet av tjänstepensionskompensation över taket minska kraftigt.

Taket var ju skapat för att staten i det gamla förmånsbestämda ATP-systemet inte ville ta på sig risken att behöva betala ut pensioner till miljonärer och ha den skulden i balansräkningen. Att dessutom lova värdesäkring i höginflationstider bidrog säkert också.

I det "nya" avgiftsbestämda allmänna systemet skulle man kunna debitera ut avgifter utan tak. Det skulle stärka systemet och dessutom skulle de 30 procentiga avgifterna för tjänstepension över taket kunna minskas rejält. Staten skulle då stå för en bottenplatta där 18,5 procent av lönen (OK, 17,21 procent) avsätts till allmän pension, inkomst- och premiepension.

Det skulle leda till ett fungerande system där lönetillväxten skulle styra uppräkningen av pensionerna, tillsammans med avkastningen i premiepensionen.

Det skulle minska behovet av kompletterande tjänstepensioner, 4,5-6 procent av lön borde räcka. Det är ju så mycket majoriteten av svenskarna får avsatt till tjänstepension. Om någon tjänar flera miljoner i lön är det bara att debitera ut avgifter och senare betala ut miljonpensioner till dem som tjänat ihop dem.

Den som kan svara på varför den allmänna pensionen måste ha ett tak för intjänandet på 7,5 inkomstbasbelopp kan kasta första stenen och sen fundera över makt- och kapitalkoncentration på tjänstepensionsmarknaden.