9 nov 2023 17:03

Pensionsnyheterna: Strid om svenska kollektivavtalsmodellen på flera fronter

En intressant situation har uppstått på den svenska arbetsmarknaden och i pensionsdebatten. Svenska arbetsgivare i basindustrier och i verksamheter i offentlig sektor har historiskt haft en hög organisationsgrad och företag som kommit utifrån har, med ett fåtal undantag, accepterat villkoren i den "svenska modellen".

De har krupit till korset och skrivit på för att ge anställda rätt till arbetsgivarbetalda förmåner i enlighet med avtalen. Allt för arbetsfreden.

Nio av tio anställda i Sverige brukar sägas ha rätt till tjänstepension, något som i praktiken är ett krav för att ge en rimlig pension. Det behöver man nu inte ha kollektivavtal för att erbjuda som arbetsgivare. Det är ju fritt för arbetsgivare att skaffa försäkringar från andra leverantörer än de som facken valt ut i sina avtal.

Tesla, med en närmast libertariansk ideologi, kan bli en svår nöt att knäcka för facken, men av allt att döma är de beredda att satsa högt för att tvinga fram kollektivavtal.

Parallellt med detta pågår en ganska hätsk debatt kring hur bra fack och arbetsgivare egentligen är på att sköta sina uppdrag.
Alecta, som kontrolleras helt av parterna har 1 200 miljarder kr under förvaltning, ifrågasätts. Detta för att avtalsparterna ständigt utser dem och andra partsbolag de själva kontrollerar som ickevalsalternativ i de delar av pensionsavtalen som är valbara.

Alecta har hamnat i rampljuset för dåliga affärer i de amerikanska nischbankerna och nu är det Heimstaden Bostad där staten via Pensionsmyndigheten, kooperationen via Folksam och parterna bakom Alecta, satsat miljarder i pensionskapital i hopp om att generera avkastning till framtida sparare. En möjlig smäll eller en "långsiktig" affär?

Frågan det kokar ned till blir – om man tvingar fram kollektivavtal – hur bra sköts de egentligen?

Att det här är långt ifrån marknadsekonomiskt tänkande på alla nivåer är inget att tvivla om. Det är bara att hålla med Andreas Cervenka på Aftonbladet som kallade systemet maffialikt i en välskriven krönika häromdagen.

Frågan är bara om man strider om principer eller om utfall i form av nivån på framtida pensioner?

Nästa fråga blir om det skulle bli bättre om privata aktörer skulle fixa saken bättre i verklig konkurrens?

Skulle svenska (hårt konkurrensutsatta banker) vara bättre på att hålla nere avgifter och spöa andra kapitalförvaltare på investeringsstrategier om de skulle ta över?

Skulle försäkringsmäklare som sålt tiotaggarlösningar till emellanåt hutlösa avgifter med betalning i form av höga provisioner vara bättre lämpade?

Helt klart är att avtalsparter är bättre på att teckna avtal än att hantera kapitalförvaltningsfrågor. Det vittnar investeringsprocesserna i Alecta tydligt om.

Alecta och ITP-parterna har samtidigt haft den kanske bästa pensionslösningen för majoriteten av de numera åldrande spararna; ITP 2.

De har lyckats hålla pensionerna värdesäkrade mot inflationen, de har haft låga kostnader. Anställda med förmånen har fått vad som utlovats i förhållande till slutlönen. Och arbetsgivarnas premier har sänkts och det kommer att bli nya rabatter till arbetsgivarna trots Heimstaden och nischbanker, var så säkra.

I ITP 2 har anställda haft få valmöjligheter. Visst, tiotaggarmöjligheten har tillkommit men gynnat få och missgynnat fler i ekonomiska kristider. I ITP2 har man även haft den "konkurrensutsatta" delen ITPK.

Den kapitalistiska reformeringen från 70-talet innebar inte att de privata bolagen konkurrerade på riktigt när de fick chansen. Åtminstone inte vad gällde pris eller prestation. (Finns det nåt mer pensionssparare behöver fundera över?)

Problemet är att anställda i aktiv ålder helst inte vill bry sig om vilka pensionsval de behöver eller måste göra. Tidshorisonten är för lång och det är omöjligt att på förhand veta hur kapitalet bäst placeras. Det gynnar alla ickevalsalternativ, som alltid blir stora vilket ger enorma kostnadsfördelar.

Så om de kollektivavtalade pensionerna ska vara riktigt effektiva ska de bedrivas i verkliga monopol som inte kompliceras av omständliga återkommande upphandlingar, som skapar dyr administration för arbetsgivarna och pensionsångest hos de anställda.

Så parterna borde kanske fundera över att återgå till sin läst när det gäller tjänstepensioner – återinför de förmånsbestämda pensionerna. Det var ju så det hela började.

Mer bang for the buck och inget gnäll om bristande konkurrens. Och bättre pensioner för alla. Detta eftersom stordriftsfördelarna är enorma när det gäller att flytta pengar över tid, alltså från första jobbet till sista andetaget.