Tyskland var det första landet i världen att inrätta ett formellt pensionssystem. Sedan 1800-talet då det började har det blivit mer och mer omfattande.
Nu står Tyskland inför samma problem som många andra länder, med fler pensionärer som lever längre med en arbetsför befolkning som minskar. I Tyskland på 1960-talet var det sex arbetsföra människor per pensionär, medan det idag är två och fortsätter sjunka. Det betyder att kontraktet mellan generationerna vacklar, när en människa med en del av sin lön ska försörja en annan till en summa som det är meningen ska vara 48 procent av hens lön vid pension. De siffrorna går inte ihop.
För att lösa problemet har Tyskland börjat höja pensionsåldern, som nu ligger på 67 år för alla födda efter 1964. Man har infört högre insatser till pensionskassorna men det räcker fortfarande inte. En omdebatterad lösning är en höjning av pensionsavgiften. Idag ligger den på 18,6 procent men för att nå målet på 48 procent av inkomsten som pension efter pensionering, skulle avgiften behöva höjas till 22 procent, vilket förstås inte skulle vara populärt.
Därför har man börjat se på Sveriges buffertsystem via AP-fonderna som en lösning på olika generationsstorlekar.
Idag går runt en tredjedel av statsbudgeten till pensionerna och för att få bukt med problemet har finansminister Christian Lindner lagt fram en ny plan.
Tolv miljarder euro har lånats till en ny pensionsfond som ska investera i aktier. Finansdepartementet hoppas att 3 procent i årlig värdestegring kan levereras. Om så blir fallet skulle fonden till 2030 vara värd 200 miljarder euro vilket skulle kunna täcka de stora årskullarna födda mellan 1950 och 1969.
Kritikerna kallar detta kasinokapitalism, men finansministern menar att det borde gjorts för 20 år sedan. Det finns inte tillräckligt med folk för att täcka pensionerna via avgifter. Frågan blir då; finns det tillräcklig tillväxt att hämta från finansmarknaderna?
/ Sanna Sjögren