26 feb 2026 17:27

Lägsta nativiteten på 23 år. Vad händer om storken blir än mer sällsynt?

Barnafödandet i Sverige fortsätter nedåt. Statistiska centralbyrån SCB meddelar idag att den summerade fruktsamheten 2025 låg på 1,42 barn per kvinna en minskning från 1,43 året innan.

Under 2025 föddes 97 500 barn, vilket är det lägsta antalet födda på 23 år. Av dessa är något fler pojkar än flickor. Jämfört med föregående år är det en minskning med 960 barn, vilket motsvarar 1,0 procent.
”Inte sedan 2002 har det fötts färre barn i Sverige”, säger Ann-Marie Persson, demograf på SCB.

Det är lätt att avfärda skillnaden mellan 1,43 och 1,42 som marginell. Men det är inte decimalerna som oroar demografer. Det är var nivån ligger som bekymrar. Reproduktionstalet, alltså det som krävs för att hålla befolkningen stabil ligger runt 2,1. Sverige är långt därifrån, även om vi är långt ifrån ensamma om det dilemmat.

Konsekvenserna syns inte i morgon, men de är redan inbyggda i befolkningspyramiden. Färre födda barn i dag betyder färre i arbetsför ålder om 20 - 30 år. Samtidigt lever vi allt längre. Medellivslängden har historiskt ökat nästan oavbrutet, avbruten bara av tillfälliga hack som pandemin. Medicinska landvinningar, bättre cancerbehandlingar och nya läkemedel talar för att den långsiktiga trenden fortsätter uppåt.

Det innebär fler år som pensionär och allt fler mycket gamla. Gruppen över 80 år växer snabbare än någon annan. Det är den mest omsorgskrävande delen av befolkningen.

Försörjningskvoten, alltså relationen mellan personer i arbetsför ålder och dem över 65, rör sig därför i fel riktning. I mitten av 2030-talet går drygt två personer i arbetsför ålder på varje person över 65. Mot 2050 närmar vi oss två, alltså två arbetsföra delar på en pensionär. Därefter riskerar vi att hamna under den nivån, om vi drar ut kurvorna.

Och då har vi ännu inte räknat in politiken. Regeringen framhåller ofta, inte utan stolthet, att invandringen nu är rekordlåg. Migration påverkar snabbt antalet i arbetsför ålder, eftersom många som flyttar in är unga vuxna. Långvarigt låg nettoinvandring förstärker därför effekten av lågt barnafödande. Det blir färre som kan jobba.

Vem betalar pensionerna?

Det svenska pensionssystemet är i grunden ett fördelningssystem: dagens arbetande finansierar dagens pensionärer. AP-fonder och globala investeringar kan mildra svängningar och ge avkastning från utlandet, men de kan inte ersätta behovet av arbetskraft i svensk vård och omsorg. Pensioner är i slutänden reala resurser, mat, boende, sjukvård, som måste produceras av någon.

Man kan hävda att vi kan "leva på andras barns arbete" genom att investera i växande ekonomier utomlands. Till viss del stämmer det. Men även importerade varor måste betalas med export, kapitalavkastning eller framtida produktion. I en åldrande värld konkurrerar många länder om samma resurser. Och att nativiteten minskar är något som är ett globalt fenomen.

Demografin är långsam men obeveklig. Låg fertilitet, låg invandring och stigande livslängd drar åt samma håll. Färre ska försörja fler under ett växande antal år.

Höjd pensionsålder, ökad produktivitet och bättre integration kan delvis väga upp utvecklingen. Frågan är vad vi ska göra nu, när storken som kommer med bebisar blir alltmer sällsynt, för varje år som går.