1 apr 2026 16:16

Långläsning med Bul Ekici: Realräntan förändrar spelplanen för pensionsportföljer

Marknadsrörelserna under de senaste åren visar att traditionella samband mellan aktier och obligationer inte längre håller på samma sätt. En viktig drivande kraft är högre realränta som inte längre försvagas i oroliga tider. I en miljö med högre realräntor, geopolitiska risker och större finanspolitiska underskott ändras förutsättningarna för diversifiering, riskhantering och avkastning i investeringsportföljer.

Frågan är om realräntan i dag ges den roll den förtjänar i våra analyser och investeringsbeslut. De senaste årens marknadsrörelser tyder på att så inte alltid är fallet.

Realräntan har stigit till nivåer som ligger klart högre än under 2010-talet. Drivkrafterna är framför allt strukturella: stora och växande offentliga underskott till följd av ökade satsningar på försvar och energiomställning och demografisk utveckling.

Samtidigt krävs det högre kompensation för att locka andra investerare när centralbankerna inte längre är de stora stabila köparna av obligationer. Detta, tillsammans med ökad osäkerhet kring inflation och tillväxt, driver både realräntor och terminspremier uppåt på ett mer varaktigt sätt. Sannolikheten för en återgång till 2010-talets extremt låga nivåer bedöms som låg.

Med högre realräntor omvärderas också diskonteringsräntan, vilket påverkar både aktier och obligationer i samma riktning. Denna utveckling har förändrat förutsättningarna för traditionell diversifiering.

Förr brukade räntorna falla, centralbanker lättade på penningpolitiken och obligationskurserna stiga när ekonomin försvagades eller oron ökade. Men, eftersom korrelationen mellan aktier och obligationer var negativ räckte det en viss andel obligationer i portföljen för skydd mot nedgångar.

Sedan 2022 har aktier och obligationer i stället ofta rört sig åt samma håll. Detta har varit extra tydligt under perioder av geopolitisk oro, som i samband med Irankriget. Räntorna har då stigit både i reala och nominella termer, i en miljö där risker i högre grad tolkas som inflationsdrivande.
Centralbanker har begränsat utrymme att införa lättnader i dessa miljöer. Det innebär att obligationerna eller durationen inte längre fungerar som stötdämpare.

Det positiva sambandet som numera råder mellan aktier och obligationer får konsekvenser för investeringsportföljers sammansättning och dess riskjusterade avkastning. I denna miljö har förutsättningarna för den klassiska portföljen som innehåller 60 procent aktier och 40 procent obligationer förändrats avsevärt.

Före pandemin genererade dessa portföljer en hög riskjusterad avkastning, ofta mätt som Sharpe-kvot, det vill säga avkastning per enhet risk. Sedan 2022 har detta mönster brutits i utvecklade ekonomier.

Svensk data från januari 2010 till mars 2026 visar hur stort skiftet är. I en modellportfölj bestående av aktier och obligationer har korrelationen mellan tillgångsslagen gått från negativ till positiv. Volatiliteten har ökat och Sharpe-kvoten har nästan halverats sedan 2022, från nivåer tydligt över 1.

Det betyder inte att 60/40-portföljer är obsoleta. Ett snabbt slut på kriget, lägre inflation och fortsatta räntesänkningar kan förbättra läget tillfälligt. Men osäkerheten, inte minst kring inflation och finanspolitik, är högre än tidigare och sambanden mer instabila i denna miljö med högre realräntor.

Regimskiften i realräntan påverkar hur vi bör allokera kapital. Investerare behöver därför titta mer på exponeringen mot realränta, inflation och riskpremier i stället för att förlita sig på gamla historiska mönster.

En viktig fråga inför nästa investeringskommitté är därför vilken roll realräntan ges i analysen. Den som inte tar den frågan på allvar riskerar att bygga portföljer för en värld som inte längre finns.

Bul Ekici, oberoende ekonom.


Om författaren: Bul Ekici har tidigare varit
verksam vid Riksbanken under 19 år. Har även haft roller vid bland annat Tredje AP-fonden, Länsförsäkringar, HSBC och Skandiabanken.