18 aug 2026 16:47

Pensionsnyheterna: Är det verkligen en lagmiss på K-försäkring? Eller är det lobbyn som härjar?

Det har blivit populärt att kalla de nya reglerna om ränteavdrag för belånade k-försäkringar för en lagmiss. Den som lånar med värdepapper på ett investeringssparkonto som säkerhet får göra avdrag för räntan. Den som har motsvarande sparande i en kapitalförsäkring får det inte.

Privata Affärers Frida Bratt har granskat frågan och en majoritet av riksdagspartierna öppnar nu för att ändra reglerna. Vänsterpartiet talar om en ”lagmiss” och Sverigedemokraterna har motionerat om saken. Moderaterna är också positiva till en översyn, men sätter fingret på ett problem: en kapitalförsäkring kan innehålla onoterade tillgångar som är svåra att värdera.

Men, det kanske därför finns anledning för lagstiftaren att hålla fingrarna i styr ett ögonblick.
ISK och kapitalförsäkring beskattas på liknande sätt. Men de är inte samma juridiska djur.
På ett ISK äger spararen sina värdepapper. I en kapitalförsäkring ägs de av försäkringsbolaget. Försäkringstagaren äger en försäkring vars värde bestäms av de tillgångar som försäkringsbolaget äger.

Skillnaden är inte någon ny upptäckt. När regeringen Reinfeldt införde ISK 2012 konstruerades sparformen uttryckligen för direktägda finansiella instrument. Det fanns från början regler om vilka tillgångar som fick ligga på kontot.

Kapitalförsäkringen var ett av de alternativ som ISK skulle konkurrera med och beskattningen gjordes i stor utsträckning likvärdig. Men juridiskt gjorde Finansmarknadsminister Peter Normans reform inte ISK och kapitalförsäkring till samma sak.

Med förlov sagt är det därför inte alldeles självklart varför jag ska få göra skatteavdrag för ränta på ett lån med säkerhet i tillgångar som jag inte äger.

Resonemanget kan förstås drivas till det absurda. Med samma logik skulle min hyresrätt kunna betraktas som säkerhet för ett lån därför att jag disponerar lägenheten. Fast huset råkar ägas av Svenska Bostäder. Så fungerar förstås inte juridiken, och riktigt så enkel är inte heller en kapitalförsäkring. Jämförelsen haltar betänkligt, medges. Det är också meningen. En hyresrätt är inte en kapitalförsäkring. Men analogin illustrerar, trots sina uppenbara begränsningar, att juridiskt ägande faktiskt spelar roll.

Sedan kommer nästa problem. På ett ISK finns normalt noterade aktier, fondandelar och andra marknadsprissatta tillgångar. I en kapitalförsäkring kan det också finnas onoterade tillgångar.Tänk Northvolt, för att ta ett extremt och därför pedagogiskt exempel.

En Northvoltaktie kunde vid en tidpunkt tillskrivas ett betydande värde. Senare visade det sig att värdet kunde förändras tämligen dramatiskt. Det är naturligtvis inte ett påstående om att någon faktiskt har belånat Northvoltaktier i en kapitalförsäkring. Det är inte heller ett påstående om att alla onoterade aktier är omöjliga att värdera. Det är ett exempel på skillnaden mellan en fondandel eller börsaktie vars pris kan avläsas varje handelsdag och en onoterad tillgång vars verkliga försäljningsvärde kanske visar sig först när någon faktiskt försöker sälja den.

Det är en skillnad som en kreditgivare har goda skäl att intressera sig för. Den som lånar mot en bred portfölj av noterade aktier och fonder erbjuder en säkerhet som banken snabbt kan värdera och realisera. Det kan motivera ett högre belåningsvärde och, allt annat lika, en lägre ränta. Den som lånar mot en svårvärderad och illikvid tillgång erbjuder något annat.

Men, den verkligt intressanta frågan är kanske inte ens varför kapitalförsäkringen behandlas annorlunda än ISK. Frågan är varför staten över huvud taget ska subventionera kostnaden för att belåna en aktieportfölj.

Det klassiska försvaret för ränteavdraget är skattesymmetri. Kapitalinkomster beskattas och kostnader för att förvärva inkomsterna bör därför vara avdragsgilla. Det är ett principiellt begripligt argument.

Men principen är inte längre absolut. Från 2026 är räntor på lån utan godtagbar säkerhet inte längre avdragsgilla. Staten har alltså redan bestämt att all ränta inte självklart är en avdragsgill kapitalutgift.

När det gäller bostäder finns dessutom goda skäl att gå varsamt fram. Miljontals hushåll har fattat sina kanske största ekonomiska beslut under förutsättning att bolåneräntan är avdragsgill. Men även där finns ett cirkelresonemang som är svårt att komma ifrån. Staten subventionerar ju en del av räntekostnaden. Det ökar hushållens betalningsförmåga, vilket allt annat lika kan bidra till högre bostadspriser och större lån. Därefter oroar sig staten genom FI över hushållens skuldsättning och inför regler för att begränsa den. Det är definitivt värt en diskussion.

Än märkligare blir det när samma resonemang överförs till finansiella placeringar. Den som vill belåna sin aktieportfölj för att köpa ännu fler aktier får naturligtvis göra det. Hävstång är varken förbjudet eller nödvändigtvis dumt. Men varför ska grannen vara med och betala räntan?