19 aug 2026 17:01

Ska staten sockra sparandet? Spåren från 80-talets ´Spardelegationen´ förskräcker

I partiledardebatten som hölls av Expressen och DI i söndags pratades det om Investeringssparkontot och hur hög den skattefria gränsen ska vara, där 300 000 kr är den nya gränsen.

Frågan var om den gränsen behöver höjas för att svenskarna ska spara mer och kanske via sparformen få råd att köpa en egen bostad. Kort sagt; staten vill att vi ska spara och genom att sänka skatten på avkastningen ska det bli ännu mer intressant att spara. Men ska staten aktivt subventionera sparande med skattepengar?

Spåren av de här initiativen förskräcker.

För 40 år sedan gjorde jag och min kollega Mats Wester (numera känd från Pensionsnyheterna) konsultjobb åt Statens spardelegation. Den hade bildats 1985 med uppgift att få svenska folket att spara mera och bedrev bland annat omfattande informations- och annonskampanjer.

Det satsades ordentligt. Reklambyrån Hall & Cederqvist gjorde påkostade kampanjer och på stortavlor möttes svenska folket bland annat av ett föredömligt enkelt budskap:

Spara mer, låna mindre.

Det fanns dock ett problem. Under delar av perioden var realräntan låg eller negativ och människors ovilja att spara var därför helt rationell. Det var helt enkelt olönsamt att ha pengar på bankkontot om inflationen förstörde värdet. Staten lade trots detta betydande pengar på att övertyga dem om motsatsen.

Vår uppgift var mer prosaisk. Jag och Mats kartlade snart sagt allt som gick att spara i. Bankkonton och villkor samlades in från banker över hela landet, inklusive de lokala sparbankerna.

Aktie-, ränte-, obligations- och allemansfonder redovisades i tabeller och utvecklingen av ett sparande på 100 kronor visades med små termometrar.

De fyllde vi i för hand med tusch.

Fondbolagen faxade sina kvartalssiffror till oss, på vår begäran. Vi samlade fondförmögenheter och avkastning i en databas som så småningom kom att innehålla en rätt ansenlig del av den svenska fondhistoriken.
Materialet blev både en stor tryckt katalog och en populärversion i form av "Sparöversikt", där vi båda ansvarade för innehållet och fick betalt. Och staten stod för fiolerna, och den privatekonomiska tidningen distribuerades gratis.

Gratis är gott. Särskilt med statens pengar.

När Spardelegationen avvecklades 1991 fick vi överta Sparöversikt utan kostnad. Då lärde vi oss något annat om ekonomi. En upplaga på omkring 30 000 exemplar när staten betalade blev bara några tusen när läsarna själva skulle göra det.

Betalningsviljan visade sig vara betydligt mindre än läsviljan.

Vi sålde så småningom databasen till Lipper för en spottstyver. Delar av de historiska fonddata som vi en gång samlade in via fax och förde in för hand lever fortfarande vidare i de långa historiska serierna för fonder som finns kvar.

Spardelegationen försvann. Men en av dess paroller har åldrats förvånansvärt väl:
Spara mer, låna mindre.

I dag tycks politiken vara på väg mot en något annorlunda formulering:

Spara mer. Få skatterabatt. Låna på sparandet. Få skatterabatt på det också. Kanske nåt för den tänkta slöseriombudsmannen där regeringen kommit med direktiv till en utredning...

/ Mikael Nyman chefredaktör