11 jun 2012 10:28

Fler frågor än svar i den nya bankplanen

”Det är Sveriges bästa pensionsavtal”. Det sa Gunilla Grenö, vd för BAO, när hon höll tal för sin motpart Finansförbundet på kongressen då man firade bankfackets 125-årsjubileum. Att hon, som representant för arbetsgivarna, möjligen kan tycka det är inte så konstigt, men frågan är om de bankanställda håller med henne – när de väl inser vad avtalet innebär.
Det nya bankavtalet, som man förhandlat om i åratal utan att komma någon vart, kom i stor utsträckning till under en natt på kursgården Djurönäset. Finansförbundets delegation började diskutera hur man skulle lösa upp de svåra knutarna och efter några timmars diskussioner var man redo att möta motparten BAO, varför man bad dem komma ut till kursgården.
Efter en underbar natts för­handlande var man i praktiken klar med stommen till det nya pensions­avtalet. Fortfarande saknas ett antal avgörande detaljer men dessa överlåter man till en ny nämnd som ännu inte har bemannats. Men det är tydligt att det gått fort att sy ihop avtalet. Det kan nog delvis förklaras med att Finansförbundet mycket gärna ville ha bort pensionsfrågan från bordet, innan man skulle hålla kongress, fira 125­årsjubileum och välja en ny ordförande efter Lillemor Smedenvall. Hon, som suttit som ordförande i 14 år, ville gärna kröna sin mandatperiod med ett nytt pensionsavtal efter år av låsningar. Det kan vara en förklaring till att facket verkar ha sålt sig billigt.
I korthet gäller att den nya BTP­ planen är en strippad kopia av ITP­-planen. Premienivåerna, 4,5 procent under taket på 7,5 inkomstbas-belopp och 30 procent därutöver, är identiska. Uppdelning­ en i BTP 1, premiebestämd, och BTP 2 för den ”gamla” förmånsbestämda känns också igen.
En innovation är dock att det är arbetsgivaren själv som bestämmer när den nya planen ska införas, dock tidigast den 1 februari 2013. Det här är en eftergift till Handelsbanken som inte velat byta pensionsplan över huvud taget och innebär att kollektivavtalet om pension inte kommer att fungera likadant på alla arbetsplatser som tillämpar det.
Även bland de fristående sparbankerna finns det de som kan tänka sig att hålla sig kvar med den gamla planen, varför det kommer att finnas parallella planer under (o)överskådlig tid i finanssektorn.
Även i banker som inför planen kommer det att dröja innan de anställda märker av bytet. Det beror på att planen bara omfattar de allra yngsta. För övriga gäller den nya planen bara vid nyanställning. Så det är först när någon byter jobb – utanför den egna bankkoncernen – som den nya planen börjar gälla.
Det gör att det kommer att finnas goda skäl för en anställd som funderar över att byta jobb att även väga in vad som kan gå förlorat genom att byta anställning. Den nuvarande BTP­-planen är ju den mest generösa pensionsplanen på svensk arbetsmarknad och det är inte otroligt att det kommer att skapas inlåsningseffekter där folk vägrar flytta på sig för att inte gå miste om intjänade förmåner och garantier.
Alternativet är ju en premiebestämd plan där all risk för utfallet hamnar på individen. Det ska visserligen skapas ett ”tryggt alternativ” för hälften av premierna, som enligt Finansförbundets Lillemor Smedenvall ”ska ge bättre avkastning än en vanlig traditionell försäkring” och där utbetalningen alltid ska vara livsvarig. Något mer om hur denna skapelse ska gestaltas finns ännu inte nedtecknat men ritningarna ska vara klara i januari 2013.
Samordningen kommer också att begränsas och bara gälla vid förmånsbestämd BTP och skulle därmed inte gälla för banker som inte har BTP, till exempel Skandiabanken, där man har FTP­planen.
Även i ITP­planen har samordningen slopats men det har skett med hyggligt generösa övergångsregler. När den planen undertecknades 2006 bestämde man att de som var födda 1951 och tidigare skulle ha möjlighet till samordning. De var då 55 år eller äldre. På Djurönäset har man klippt och klistrat och lyckats få med samma år som ITP­ parterna valde, utan att tänka på att de som nu får behålla samordningen faktiskt är sex år äldre, alltså 61 år, eftersom det står 2012 i årets almanacka.
Anställda som fortfarande jobbar i bankerna vid 61 års ålder är inte många. De har ju möjlighet att lämna vid den åldern, med de generösa regler för förtida avgång som finns. Så regeln kommer knappast att behöva tillämpas för dem som omfattas av den.
Däremot blir det kärvare för de något yngre som vill byta arbetsplats och kan få nytt jobb. Deras intjänade pension läggs i fribrev och så blir det premiebestämt på toppen.
Om man hade tänkt sig att göra en kopia av ITP­planen borde man ha valt att lägga övergången för dem som är födda 1958 och tidigare, det hade rimmat med det som ITP­parterna kom fram till.
Handelsbanken har under alla förhandlingar vägrat att gå med på att ersätta den förmånsbestämda pensionsplanen. Det kan delvis ses som ett sätt att värna de egna anställda. Ett annat och kanske viktigare skäl är att bankens pensionsstiftelse, som tryggar pensionsavsättningarna, har en viktig roll när det gäller kontrollen över ägandet i Handelsbanken. Detta eftersom den äger viktiga poster av aktierna i Handelsbankssfären, tillsammans med stiftelsen Oktogonen. Med en premiebestämd plan skulle man på längre sikt tvingas tömma stiftelserna och sälja aktierna eftersom det nya avtalet tryggas i försäkring.
Det här får konsekvensen att det, åtminstone ur pensionssynpunkt, kommer att bli betydligt mer attraktivt för dem som kommit en bit upp i ålder och karriär, att söka sig till Handelsbanken. Om man går till någon av de andra bankerna åker man ju rakt in i BTP 1 och får avsluta sin anställning i en icke­garanterad premieplan. Handelsbanken borde på det här sättet att få en konkurrensfördel gentemot andra aktörer på avtalsområdet.
Det som Finansförbundet framhöll som det bästa med den nya planen var att man i stor utsträckning klarade att rädda kvar möjligheten till förtida avgång. I den nuvarande bankplanen är det möjligt att tacka för sig vid 61 års ålder och få pensionen slutbetald. Den möjligheten kommer nu att leva kvar i ytterligare 15 år, med en successiv höjning av utträdesåldern till 63 år. Den här, mycket kostsamma, förmånen finansieras i de flesta fall genom riskpremien och den ska då täcka såväl pension från 65 år och slutbetalningen.
Det här gör att riskpremierna i avtalet redan idag är höga men kommer i framtiden att bli skyhöga. I framtiden kommer det ju att vara en krympande andel som är med och finansierar förmånen. Då är det ju bara de gamla som blir kvar i den förmånsbestämda BTP 2­planen, något som man kan ha missat, den där natten på Djurönäset.
Mycket tyder på att arbetsgivarna i BAO varit duktiga på att hålla nere kostnaderna för planen. Den mycket generösa särskilda efterlevandepensionen, som finns i den nuvarande BTP­planen, verkar facket ha sålt ut till reapris. Idag ger den efterlevande 20 procent av den avlidnes lön upp till 7,5 inkomstbasbelopp fram till 65­årsdagen. Vid ett dödsfall där den efterlevande är 45 år innebär det 20 års utbetalningar.
Om vi gör matematiken enkel och antar att den avlidne haft en lön på 7,5 inkomstbasbelopp blir efter­ levandepensionen knappt 7 000 kr i månaden, som ska betalas ut i 20 år. Det gör att kostnaden kan summeras till 1,6 ­ 1,7 miljoner kr, oräknat pensionstillägg.
I utbyte har facket fått en förstärkt tjänstegrupplivförsäkring, TGL, där ersättningen ska vara 9,1 prisbasbelopp, en förstärkning på 3,1 prisbasbelopp i jämförelse med de sex prisbasbelopp man redan har idag.
Vid ett dödsfall, som det i exemplet ovan, blir den totala ersättning­ en drygt 400 000 kr.
Men det är bara en ny förmån till en del, 264 000 kr hade man i det gamla avtalet. Skillnaden blir enorm. En förmån som kunde vara värd 1,6 miljoner kr byts mot en försäkring som ger 136 400 kr mer än vanlig TGL.
Nu kan man med fog säga att behovet av långa efterlevandepensioner minskat men förhandlings­ taktiskt ser det ut som om facket lagt sig väl platt i den här frågan. Nu är det möjligt att man kommit överens med BAO om att de anställda ska få någon annan kruka med guld vid regnbågens slut, eller i kommande löneförhandlingar, men det är ingenting som går att läsa ut ur avtalet.
En intressant punkt i avtalet handlar om vad de anställda ska göra med de pengar de nu får i form av pensionspremier enligt BTP 1. Här är det lite suddigt än så länge eftersom man överlåter mycket åt en nyskapad BTP­nämnd, som ännu inte är bemannad. Det står att det ska bli ett anslutningsför­farande, alltså något som ytligt sett påminner om det man genomfört inom områdena för offentliganställda, där alla försäkringsgivare som vill vara med får det om de klarar parternas krav. Hur det ska gå till när man bestämt sig för att inte ha någon egen valcentral av typ Collectum, är höljt i dunkel. Möjligen kan man göra som i dagens BTPK, alltså att man endast låter anställda placera sina pensionspremier i de livbolag som de respektive bankerna har. På så sätt gör man de anställda till kunder i den egna koncernen, i de fall där man har ett livbolag. Hur man ska göra med de mindre bolagen i sektorn, som inte har några egna livbolag, till exempel de fristående fondbolagen, bankgirocentralen och alla de andra verkar man inte ha tänkt på. Eller också låter man BTP­nämnden fundera över det och mycket annat som lämnats i knäet på den. De kommer antagligen att behöva bosätta sig på Djurönäset fram till 2013 för att hitta alla lösningar.
Hur ska man till exempel hantera sjukförsäkringen om alla som är utanför storbankerna ska välja fritt mellan de anslutna bolagen? Att ett bolag kan ta sparande och sjukförsäkringen är nog rimligt att tro, men att hitta någon som har lust att bara teckna sjukförsäkringen i alla de små kollektiv det blir fråga om, när storbankerna tagit hand om de sina, får nog skrivas upp på listan över förhoppningar. Troligare är att de mindre arbetsgivarna får teckna avtal för hela sin personal i ett och samma bolag som då tar hand om både sjukförsäkring och pension. Problemet är då att man hamnar i Henry Fords valfrihet när det gällde färgen på T­-fordarna. Den går att välja i vilken färg som helst, så länge den är svart...
Alternativet är att man gör upp med flera leverantörer, men då finns det stor risk att det blir fråga om individuella sjukförsäkringar som förutom att de kan bli dyra också kan kräva hälsoprövning, något som känns minst sagt udda i en kollektivavtalad pensionsplan.
Om man letar problem, vilket hela den här artikeln går ut på, är det lätt att fastna på att man inte ska ha någon valcentral utan att varje arbetsgivare ska ta på sig den rollen. Större arbetsgivare med välfungerande löneadministration kommer säkert att ha koll, men de mindre är det inte alls säkert att det blir lika lätt för. Det finns risk att man inte alltid av­ och påanmäler de som kommer in i eller ut ur planen och att man därför av olika skäl kan missa att betala in eller missa att sluta att betala in premier. Det är något som gör att aktörer som Försäkringsgirot eller de förmedlare som byggt stödsystem för de här funktionerna, säkert kommer att få till uppgift att mot ersättning städa upp i den administrativa röra, som kan uppstå.
Frågan man ställer sig är varför facket valde att sälja ut det avtal man hade för att få ett nytt som ger betydligt sämre förmåner för de allra flesta? Varför sa man inte bara till arbetsgivarna i BAO att det vi har kan vi bara ersätta med något som är lika bra eller bättre och som kostar er arbetsgivare lika mycket?
Svaret på den frågan ska nog inte sökas i dimmorna på Djurönäset. Betydligt viktigare är att den nuvarande BTP­planen är på tok för dyr för arbetsgivarna och då särskilt för dem som facken vill locka att skriva på kollektivavtal. Till det kommer redovisningsproblemen och risken med volatila pensionsskulder, som ingen vill ha i balansräkningen.
Finansförbundet, som har 30 000 medlemmar, har räknat ut att det finns lika många oorganiserade potentiella medlemmar i finansföretag utan kollektivavtal. Om man, när man knackar på hos dem, kan visa att det inte blir så dyrt att skriva på, kan man förbättra chanserna att få in nya medlemmar som betalar fackavgifter. Där ligger nog en stor del av förklaringen till att Finansförbundet valde att skriva under det avtal som ger mindre till de allra flesta anställda i bank­och finansvärlden.
Några stora proteststormar eller demonstrationståg behöver man inte vara orolig för. Övergångs­ reglerna för förtida avgång, den förmån som många medlemmar ser som den absolut bästa, är generösa.
Nyanslutningen kommer att gå långsamt eftersom det bara är nyanställda som kommer att om­ fattas av den premiebestämda planen och de kommer inte att kunna säga något. De är nog glada att få ett jobb i sektorn.
Det är redan nu tydligt att det kommer att skapas ett A­ och ett B­lag i finanssektorn. De äldre kan gå i pension vid 61 års ålder med i praktiken fulla förmåner. De yngre kommer att få fortsätta att jobba betydligt högre upp i åldrarna, kanske 70­75 år, för att komma lika väl ut.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 5, 2012