Regeringen kan tänka sig att sänka målnivån på det finansiella sparandet för att på så sätt få igång den ekonomiska utvecklingen. Därför ska man nu ge Konjunkturinstitutet i uppdrag att analysera vilka konsekvenserna kan bli av att ändra målnivån för det offentliga finansiella sparandet från ett överskott på en procent till ett sparande i balans.
När målet för det finansiella sparandet infördes 1997 fanns det tre huvudsakliga skäl. Att återställa förtroendet för de offentliga finanserna och minska behovet av utländsk upplåning, att ge utrymme för stabiliseringspolitik samt att bidra till att det offentliga skulle kunna möta den demografiska utmaningen framöver.
Men några år senare genomfördes pensionsreformen som gör att pensionssystemet är självbalanserande. Ökade pensionskostnader ska alltså inte påverka de statliga finanserna. Men det finansiella sparandet innefattar sparandet i ålderspensionssystemet. Och större pensionsavgångar betyder mindre intäkter i pensionssystemet. Det i sin tur gör att statens sparande måste öka rejält för att kompensera bortfallet i pensionsintjäning. Men eftersom ålderspensionssystemet är stabilt i sig själv finns det egentligen ingen mening med att staten automatiskt måste kompensera ett sparandebortfall inom det systemet menar regeringen som helt enkelt menar att det finansiella målet är överspelat.
Idag, snart två decennier senare, ser vi att det demografiska tryck som förutsågs när ramverket antogs nu är en realitet. Vi ser att andelen äldre i befolkningen ökar. Det demografiska trycket påverkar både den offentliga sektorns inkomster, när en mindre andel förvärvsarbetar och utgifterna, när en större andel kommer att vara i behov av vissa välfärdstjänster. En konsekvens av en åldrande befolkning är också att sparandet i ålderspensionssystemet minskar. En bibehållen målnivå för det offentliga sparandet skulle kräva att staten ökar sitt sparande betydligt för att kompensera för detta. Då ålderspensionssystemet är konstruerat för att vara stabilt framstår det inte som att en sådan kompensatorisk åtstramning är motiverad. Tillsammans med statens låga bruttoskuld och stora nettotillgångar gör det att argumenten för en målnivå för den offentliga sektorns sparande på en procent är svagare idag än vid införandet. Därför är det rimligt att nu se över målnivån, säger finansminister Magdalena Andersson (S), i en kommentar.
På kort sikt skulle budgeteffekterna bli små av att byta målnivå. De offentliga finanserna har idag ett stort underskott som man måste komma till rätta med. Överskottsmålet gäller inte från år till år utan över en konjunkturcykel och på längre sikt kan det då frigöras ett visst utrymme för offentliga investeringar.
Konjunkturinstitutet kommer inom kort att få ett uppdrag att analysera vilka effekter som en ändring av målnivån för den offentliga sektorns finansiella sparande till noll procent skulle få för de offentliga finanserna, tillväxten och sysselsättningen. Resultatet av analysen ska presenteras senast i mitten av augusti 2015.