Förmedlarföretaget Max Matthiessen motsätter sig, inte helt oväntat, Värdepappersmarknadsutredningens förslag till ett mer omfattande förbud för provisioner än vad EU-direktivet föreskriver. Det framgår av Max Matthiessens remissvar på utredningens betänkande.
Max Matthiessen anser att det framför allt skulle vara bankerna som skulle tjäna på ett provisionsförbud och då skulle den utveckling som vi sett på senare år med minskad bankdominas inom till exempel förvaltning av värdepappersfonder och försäkring brytas.
Vid ett långtgående provisionsförbud kommer den ovan omnämnda och positiva utvecklingen inom sparande och försäkring att brytas och utvecklas i motsatt riktning. Bankkoncernernas makt över värdepappers- och försäkringsdistributionen kommer att stärkas ytterligare. Konkurrensen kommer att minska och risken finns att marknaden och villkoren för fonder och försäkringar på sikt ser ut som dagens marknad för bolån och sparande. Detta skulle allvarligt skada kundens och samhällets intressen, skriver Max Matthiessen.
Bolaget varnar också för att låta Finansinspektionen löpande avgöra vilka ersättningsformer som ska vara tillåtna och inte genom att meddela föreskrift. Max Matthiessen menar att FI skulle kunna göra det lätt för sig i tillsynen genom att helt enkelt förbjuda tredjepartsersättningar.
Mandatet är för brett och det bör inte lämnas till FI:s godtycke att avgöra vilka ersättningar som ska tillåtas och vilka som inte ska tillåtas. Detta motiveras delvis av att FI kan sägas ha ett eget intresse i frågan och att det därför finns skäl att ifrågasätta myndighetens saklighet i författandet av föreskrifter.
FI ansvarar i dag för tillsynen av försäkringsförmedlare och värdepappersföretag. Bara försäkringsförmedlarna är i dag cirka 3 900 stycken, fördelade på cirka 1 000 företag. Tillsynsansvaret får antas vara betungande. Genom ett långtgående och ingripande förbud mot ersättningar från tredje part, som även omfattar sådana ersättningar som inte påverkar kundens intressen, skulle FI:s betungande tillsynsansvar väsentligen begränsas. I stället för att utöva den resurskrävande tillsyn som krävs och ingripa mot de aktörer som missköter sig, förefaller det lockande att genom ett alexanderhugg hantera de av FI upplevda problemen.