Igår informerade EU-kommissionen att den vill skjuta upp införande av MIFID2-direktivet med ett år under en hearing i Europaparlamentets ekonomiutskott. Om det blir så betyder det att finansmarknadsminister Per Bolund (MP) vinner tid och behöver inte ta ställning till införande av provisionsförbud förrän nästa år. Det skriver Pensionsnyheternas Brysselkorrespondent Rickard Ydrenäs.
Kommissionen och europeiska tillsynsmyndigheten ESMA vill skjuta upp införandet av direktivet och förordningen med ett år till 1 januari 2018.
Enligt högt uppsatta källor inom Kommissionen kommer beslutet formellt att tas i januari 2016. Men det är osäkert om hela direktivet skjuts upp eller bara om det bara blir de känsligaste delarna om transaktionsrapportering och transparensreglerna för obligationer och illikvida finansiella instrument som avses.
För att få igenom ett uppskjutande behöver Kommissionen stöd från både Europaparlamentet och medlemsländerna i Rådet. Flera Europaparlamentariker vill bara skjuta upp delar av MiFID 2 och vill ha en så kort förseningsperiod som möjligt.
Kommissionens mål är att anta de delegerade akter och tekniska standarder (RTSer) så tidigt som möjligt under 2016. Samtidigt erkände Martin Merlin från Kommissionen att MiFID2 innebär en stor förändring.
- MiFID2 kräver en stor insats för att samla in och utvärdera data i hela EU. Detta kommer att ta tid. Kommissionen anser att det enklaste och rättsligt mest korrekta tillvägagångssättet skulle vara att skjuta upp hela paketet med ett år, sa Martin Merlin från Kommissionen vid mötet i går.
Under hearingen höjdes kritiska röster från flera Europaparlamentariker mot en försening.
- Hade jag varit industrirepresentant hade jag varit jublande glad idag. Ni går industrins ärenden istället för de folkvaldas, dundrade Philip Lambert, ledamot för Miljöpartiet de gröna, i ett mycket kritiskt inlägg riktat mot ESMA.
Nu följer diskussioner mellan Europaparlamentet, Rådet och Kommissionen kring innehållet i förseningen och hur länge MiFID2 ska skjutas upp.
Kommissionen framförde att ett år vore lagom långt. Det vore katastrof politiskt att behöva skjuta upp implementeringen ytterligare en gång, så därför vill man ha en tillräckligt lång tid för att alla aktörer ska vara förberedda och klara i tid. Längre tid än ett år är inte möjligt av politiska skäl. Då skulle man tappa tempo i implementeringsprocessen.