18 dec 2007 14:10

Lita inte på din hjärna när du väljer sparande

Ekonomernas klassiska bild av människan är en skapelse som är mycket väl lämpad för ekonomiska teorier. Den är dock inte särskilt bra när det gäller att förutsäga hur människor faktiskt kommer att bete sig.

Standardantagandet har länge varit att människor "vet" vad som är bäst för dem och att de agerar i förhållande till den vetskapen. Så enkelt är det tyvärr inte, varför ekonomerna får förändra sina teorier så att de bättre anpassas till hur vi människor egentligen beter oss. Först när vi förstår det, kan vi förstå varför så många lovar att se över sina PPM-val i nästa vecka, men att nästan ingen gör det. Det menar professor David Laibson som forskar i ekonomisk psykologi på Harvard University i USA.

David Laibson menar att den ekonomiskt rationella person som ligger till grund för den ekonomiska forskningen egentligen inte finns. Istället för att anta att vi beter oss som homo economicus, som alltid ser till våra egna rationella intressen, borde vi göra nya antaganden.

- Även om människor förstår vad som är bäst för dem så är det inte alltid så att de agerar efter det. Det är till exempel mycket vanligt att de säger att "jag ska diversifiera min portfölj nästa månad", men de gör de ändå inte, säger David Laibson.

Hans forskningsfält använder sig av både psykologi och ekonomi för att inse hur finansiering bör uppfattas, till exempel när det gäller hur tillgångar värderas, hur företag fungerar ekonomiskt och hur privatekonomin styrs av mer än bara ekonomi.

Den här disciplinen, behavioral finance, renderade Daniel Kahneman ett Nobelpris 2002 och David Laibson forskar på hans område.

Många gånger får forskare på området höra av kritiska ekonomer att de inte kan ta fram veriferbara data och att det är svårt att göra några hårda fakta av det de kommer fram till. Problemet är bara att människor inte alltid följer formler, utan beter sig på sätt som inte alls är bra för dem i ekonomiskt avseende.

Frontalloben

Genom att mäta hjärnaktivitet har man sett att den analytiska delen av hjärnan reagerar likadant på alla typer av belöningar. Där gör det till exempel ingen skillnad om man får löfte om att få något omedelbart eller om man får samma sak om två veckor.

Om man däremot engagerar frontalloben i hjärnan, där vi har emotionella centra, så ändras kalkylen. Då blir vi mycket mer benägna att välja mer belöning nu och tycker att värdet av att få något om en vecka eller ett år bara är hälften så mycket värt som om vi skulle ha fått det på en gång.

Slutsatsen verkar solklar. Investera inte på "känsla".

Laibson menar dessutom att vi inte ska låta lura oss att köpa på oss aktier som gått bra historiskt. Han menar att värdebaserade investeringar är att föredra och säger att man alltid ska sälja historiska vinnaraktier och köpa historiska förlorare.

Felvärdera risker

Människor tenderar också att felvärdera risker, något som kan leda oss fel när vi väljer placeringar. Experiment visar att Medelsvensson eller Mr Jones, inte satsar i ett spel förrän oddsen för "uppsidan" är dubbelt så bra som nedsidan. Det innebär att risken att förlora 100 kr måste motsvaras av en möjlig vinst på 200 kr vid en 50/50 chans.

Enligt Laibson skulle det vara fullt tillräcklig sannolikhet om vi i livet nöjde oss med att alltid kunna vinna 110 kr om risken för förlust var 100 kr. Om vi skulle stå inför det valet varje dag så skulle de flesta av oss bli rika och risken att vi skulle förlora är en på en triljon. Ändå så törs de flesta av oss inte inte tro på den kalkylen.

Vår förmåga att skjuta upp saker till senare leder Laibson till slutsatsen att vi inte ska låta människor välja att börja spara, utan snarare att de ska välja bort sparandet om de vill slippa.

Här går en skiljelinje mellan Sverige och USA eftersom tjänstepensionssparande i de amerikanska 401 k planerna är valfritt och inte heller finns på alla arbetsplatser. I Sverige ser ju kollektivavtal till att snart sagt alla pensionssparar via tjänstepensionsplaner.

Intressant är dock att de som tvingas in i sparande också blir kvar och sparar pengar, trots att de har möjlighet att slippa om de inte vill fortsätta.

En annan sak som är viktig när det gäller valsituationer är att förse människor med deadlines för att se till att de blir aktiva. Som väntat visar forskningen att om man tvingar fram besked ifrån människor, så ökar både medvetandegraden och anslutningen till sparsystemen.

Engagera sparare

Pensionsnyheterna frågade David Laibson hur de aktiva valen skulle kunna bli fler eller hur man ska göra för att få människor att engagera sig mer i sitt sparande och få dem att bekräfta att de verkligen vill vara passiva ickeväljare.

- Ni lämnar väl in deklarationsblanketter i Sverige precis som vi gör i USA? Ta med ett par rader på deklarationsblanketten där folk får förklara att de är medvetna om att de inte tänker välja och att de är medvetna om vad det innebär. Och se sedan till att ni har ett bra "ickevalsalternativ" (default solution) som kan ta hand om dem som säger att de inte vill göra aktiva val, sa han.

Han tillade att utbildning i privatekonomi inte kommer att öka engagemanget ytterligare, även om det alltid är bra om fler förstår ekonomiska samband. Inte heller har behållningen på pensionskontot någon större betydelse för engagemanget från spararna, även om det finns där.

- Utifrån de data jag sett så får det sparade beloppet begränsad effekt. Det finns en liten effekt men att tro att alla med tiden skulle bry sig om sina placeringsportföljer för att beloppen stiger är inte troligt, sa David Laibson.

Hans råd är att se till att göra sparandet obligatoriskt, något som vi redan gjort i Sverige. Låt sparandet växa med stigande inkomster och förse systemen med möjligheter till automatisk rebalansering så att sparandet hela tiden behåller den optimala allokeringen. Och försök att individualisera och anpassa sparandet till individens situation, om det går att göra enkelt. För det går inte att lita på människans hjärna, åtminstone inte om man är ekonom.

Pensionsnyheterna Analys nr 1/08