18 dec 2007 14:10

Nobelpristagare ger råd om ickevalsalternativ

I slutet av november träffades drygt 500 pensionsforskare, lagstiftare, branschaktörer och journalister i Wien för att diskutera frågan om framtidens pensioner och mer specifikt - hur ska individerna fås att spara tillräckligt och på rätt sätt?

De problem som forskarna ser är dels att många individer sparar för lite till sin pension, något som särskilt gäller generation x och y, alltså de som föddes på 70- och 80-talen. I takt med att allt fler länder övergår till premie- eller avgiftsbestämda pensionssystem där det är individerna som bär risken för utfallet har det också visat sig att de rådgivningsmodeller som hittills använts inte är tillräckligt bra för att ge alla ett hyggligt utfall av sparandet. Och lösningen, som snart sagt alla forskare och debattörer återkom till under dagarna, var "default solutions", alltså det vi kallar ickevalsalternativ i Sverige. Modellen är att se till att alla hamnar i bra alternativ där individerna själva inte ska behöva bry sig alltför mycket om sparandet - om de inte vill. Defaultsystemen behöver dock utvecklas för att bli mer individspecifika men behöver inte bli alltför komplicerade. Då går att bunta ihop folk i lämpliga kluster så att många får det bättre, även om alla inte får det bästa möjliga.

Joseph Stiglitz fick Nobelpriset i ekonomi 2001. Han är en av de forskare som nu arbetar med frågan om hur människor ska få ut mer av sitt långsiktiga pensionssparande. Han menar att det är omöjligt för individer att fatta några riktigt vettiga beslut om sin pension i unga år, när det är viktigt, eftersom de inte har någon som helst erfarenhet av långsiktigt sparande.

- Hur en individ pensionssparar är en mycket viktig fråga eftersom den avgör hans eller hennes välbefinnande under en mycket stor del av livet, alltså hela pensionstiden. Och den som misslyckats får aldrig en andra chans, förklarade Joseph Stiglitz, vid konferensen European Colloquia i Wien.

När det gäller vanliga konsumtionsvaror kan ju var och en avgöra vad som är bra och dåligt av erfarenhet men när det gäller pensionssparandet vet man inte förrän vid livets slut hur väl anpassad den modell man en gång valde egentligen var. Facit får vi titta i först när det är för sent.

Föräldrar ingen hjälp

Äldre människors erfarenheter, till exempel föräldrar, kan heller inte vara till någon större hjälp eftersom valmöjligheterna idag är helt olika än de som föräldrarna hade att ta ställning till, förklarade Joseph Stiglitz och nämnde att den stigande medellivslängden, de ändrade finansiella marknaderna, de förändrade pensionssystemen och de olika inkomstnivåerna var sådant som gjorde att erfarenheter och råd från äldre inte var mycket att lita till.

Han menade dessutom att de system som vi vanligtvis använder oss av i rådgivningssituationer är alltför begränsade eftersom de normalt inte tar hänsyn till värdet av individens humankapital, alltså värdet av den framtida intjäningsförmågan, värdet i bostäder, familjestruktur och egenföretagares situation, för att nämna några.

- Humankapitalet är varje individs viktigaste tillgång. Det går inte att sälja, det är svårt att försäkra och när man är ung är risken störst, eftersom man inte vet vilken inkomstutveckling man kommer att ha i sitt liv, alltså värdet av det egna humankapitalet.

När man går i pension och man vet värdet, är kapitalet förbrukat eftersom man då inte arbetar längre, sa Joseph Stiglitz, som ställde frågan om man inte borde öka risken i en sparportfölj med tiden i takt med att osäkerheten, risken, i humankapitalet minskar. Det skulle i så fall vara tvärt emot hur man vanligtvis resonerar i till exempel generationsfonder där andelen risktillgångar minskar över tiden för att närma sig nollstrecket vid pensioneringen.

Han menade vidare att alla de osäkerheter som finns när individer ska försöka fastställa sin egen risktålighet är omöjliga att överblicka eller lösa genom att hitta "rätt" investeringar.

- Det ligger bortom människors förmåga att finna den optimala spar- eller investeringsportföljen och de får svårt att avgöra om råden de får är adekvata. De blir också mycket lätt offer för dåliga råd och många av de tumregler som används är inte alls baserade på ett korrekt analytiskt ramverk, förklarade Stiglitz.

Tveeggade råd

Vissa av de råd människor får kan dessutom vara sociologiskt tveeggade. Människor som får rådet att investera i aktier i det företag där de arbetar, vilket stärker lojaliteten mellan individ och företag, kan vara bra men innebär samtidigt att man tar en stor risk eftersom både sparande och anställning är beroende av samma företag. Här kan det finnas anställda vid några svenska företag som lärt sig den läxan, men de är långt ifrån så många som i Stiglitz USA där det räcker att säga Enron för att man ska förstå vilka risker det kan innebära att ha alla ägg i samma korg.

Försäkringsmäklare, säljare av investeringsprodukter och kapitalförvaltare fick en släng av sleven eftersom de "ofta verkar ha incitament för att öka sina vinster genom att utnyttja spararnas okunnighet".
Utan att hävda att han satt inne med hela lösningen på västvärldens problem med det långsiktiga sparandet nämnde Joseph Stiglitz att man med hjälp av de forskningsresultat som utvecklats inom behavioral finance, eller ekonomisk psykologi, kunde få vissa idéer om hur man bör skapa vettiga defaultlösningar eller ickevalsalternativ.

Om man ger individer valfrihet och säger att ett alternativ är standard så kommer majoriteten att välja det. Det beror på att de ofta baserar sina avgöranden på vad de ser som normer och dessa kan skilja sig åt mellan olika grupper.

Stiglitz förslag är att ta fram ett antal ganska enkla parametrar som ska vara lätta att observera eller få svar på om man frågar. Familjesituation, antal barn och antal familjeförsörjare är en tydlig indikator på vilken risk en viss familj tål. Likaså bör man väga in om man hyr sin bostad eller om man har eget boende och har belånat sitt hus. För en amerikan som Stiglitz har den frågan nu fått enorm betydelse. Han nämnde att den amerikanska bolånekrisen kan leda till att nästan två miljoner husägare kan bli tvungna att lämna sina hem eftersom de lånat för mycket och inte kan betala sina räntor och amorteringar.

Åtta kluster

Hans modell bygger på att människor kan buntas ihop i åtta olika kluster i en enkel matris beroende på familjestruktur, värdet av humankapitalet, utbildning och ekonomisk ställning.

Ett kluster blir då till exempel gifta personer över 45 år med barn, låg utbildning, bra intjäningsförmåga men höga kostnader, liten eller ingen förmögenhet. De har också dåliga kunskaper i finansiella frågor och är mycket obenägna att ta risker.

Med Stiglitz sätt att se sakerna så skulle människor som passar in på den här beskrivningen behöva allokera sitt sparande på ett helt annat sätt än människor som passar in på någon av de sju andra rutorna i matrisen.

Någon automatisk eller tvingande placering i rutmönstret ville han dock inte se.

- Det är viktigt att människor får chans att välja och det finns stora informationsassymetrier. Individerna vet ju mycket mer om sig själva än någon annan och de värderar möjligheten att få välja, sa han.

Men genom att ha matriserna så kan man ändå styra människor på ett bra sätt även om det i varje kluster kommer att finnas skillnader mellan vilka risker de är villiga att ta med sitt sparande. Här tänker han sig en sorts valsituation där majoriteten av dem som passar in i ett kluster har möjlighet att välja högre eller lägre risk, beroende på hur riskbenägna de är.

One size fits all

För att detta ska kunna bli ett verkligt stöd och leda till att alla - eller betydligt fler än idag - kommer att hamna i en rikare eller i vart fall mer väl genomtänkt ekonomisk situation efter pensioneringen, krävs dock att informationen blir bättre och att alla som arbetar på marknaden blir bättre på att uppfylla krav på grundläggande förståelse om risker.

För svenskt vidkommande fanns det många tankar som känns igen ifrån 7:e AP-fondens sätt att arbeta när det gäller de underliggande placeringarna. Men det är enligt Stiglitz inte tillräckligt med "one size fits all". Genom att välja ut enkla kriterier, som dem ovan, kan man säkerställa att majoriteten hamnar närmare den optimala portföljen i förhållande till risk och avkastning. Sjunde AP-fonden skulle med det här synsättet behöva bli åtta fonder beroende på spararnas individuella förutsättningar.

- Men man måste balansera behovet av enkelhet med individens behov, avslutade Joseph Stiglitz.

Pensionsnyheterna Analys nr 1/08