Grunden för finansieringen av de offentliga välfärdssystemen är antalet arbetade timmar i ekonomin. Det fastslår finansdepartementets långtidsutredning (SOU 2008:105) som presenteras idag.
Därför är en av de huvudsakliga slutsatserna i Långtidsutredningen 2008 att stimulera till ett längre arbetsliv.
För att kunna garantera en god ekonomisk utveckling på lång sikt är det viktigt att fler människor arbetar längre. Samtidigt kommer ungdomarna in på arbetsmarknaden allt senare. Alltså måste fler människor fortsätta arbeta också efter de fyllt 65 år, enligt utredningen.
Att det är möjligt för folk att pensionera sig senare är uppenbart för utredningen. Medellivslängden ökar men strecket för ålderspension ligger stilla.
Gemene man är alltså pensionär fler år nu än tidigare. Den nuvarande regeringen har arbetat aktivt för att hålla folk kvar i arbete. Men det finns fortfarande både ekonomiska incitament och normer som verkar för att man ska gå i pension vid 65 år. Utredningen skriver att det också finns privata pensionslösningar och privat pensionssparande. Något som alltså inte direkt hjälper till att hålla folk kvar på arbetsplatserna, något som bland annat finansminister Anders Borg kritiserade i somras.
Att åstadkomma ett senare utträde ur arbetslivet skulle kräva en uppstramning av möjligheterna att via olika utträdesvägar lämna arbetslivet. Samtidigt riskerar det att vara ett trubbigt instrument och kan drabba enskilda individer relativt hårt. Fördelningsaspekter är därför viktiga att beakta vid sådana förändringar. Som alltid är den praktiska utformningen av välfärdspolitiken en balansgång mellan olika mål. Dels ska systemen tillförsäkra individerna trygghet, dels ska systemen uppmuntra människor att ta ansvar för sin egen försörjning.
En tanke från utredningen är att ändra de åldersgränser som idag finns för pension så att de bättre speglar medellivslängden. Här vill man till exempel ge sig på den 61-årsgräns som finns i det allmänna pensionssystemet men nämner även de gränser som finns i avtalspensionerna.