17 dec 2008 09:14

Tomas Lindstrand, avgående vd för PP Pension: ”Det saknas kompetens i pensionsbolagens styrelser”

Den 1 februari lämnar Tomas Lindstrand jobbet som vd på PP Pension, trots att styrelsen gärna haft honom kvar. Han lämnar nu över till Viveka Ekberg.
Själv har han insett att han inte är redo för att lämna arbetslivet riktigt än, så han kommer snart att börja jobba med investmentrådgivning. Och troligen fortsätta att köpa indiska kor, hans kanske allra bästa investering någonsin.

PP Pension har spöat alla andra svenska pensionsbolag i grenen totalavkastning under de senaste tio åren, som sammanfaller med de år som Tomas Lindstrand varit vd.
– Jag brukar säga att jag haft mycket tur och lite skicklighet, säger han ödmjukt.
Han spelar varken poker eller roulette, men har visat sig ha en verklig känsla för att ta ”bets” i marknaden och har haft en osviklig känsla för timing när det gällt att ta sig in och ur aktiemarknaden vid rätt tillfällen.
– Det bästa var nog när jag 1999 tyckte att det var läge att minska vårt aktieinnehav, strax innan IT-kraschen. Jag föreslog det för styrelsen, men de ville istället att vi skulle köpa på oss ännu mer, eftersom de tyckte att allting pekade uppåt.
Han gick motvilligt med på att köpa mer aktier, men bara under förutsättning att han fick köpa skydd för aktieinnehavet. Det innebar att PP Pension, som då hette Pressens Pensionskassa, fick möjlighet att sälja sina aktietillgångar till ett förutbestämt pris, om aktiemarknaden skulle falla till vissa förutbestämda nivåer.
Luften gick ur aktiemarknaden och PP Pension kunde utnyttja sin option, något som sparade 200-300 miljoner kr för mediearbetsgivarna, som har tryggat sina ITP-pensioner i kassan sedan 1887.

Behov av mer kompetens

Tomas Lindstrand oroas över den brist på kompetens som blir följden av att man i pensionsbolagen bemannar sina styrelser utan att ta någon som helst hänsyn till vilken kompetens de har för att hantera svåra frågor om kapitalförvaltning. Han anser att ”det förval¬tas alldeles för mycket kapital med alltför låg kompetens i ledningar och styrelser”. Huvudmännen borde engagera styrelseledamöter med olika kompetens till styrelserna för att på så sätt öka kunskapen i pensionsbolagen.
– När den nuvarande finanskrisen inleddes var det många som menade att det bara var att ”sitta still i båten”. Om man säger det innebär det att man följer båten till botten i en sjun¬kande marknad. Man måste göra det bästa varje dag, inte bara säga att det här kommer att vara rätt om tio år, säger han.
Det här synsättet skiljer honom kraftigt från till exempel AP-fondernas förvaltare och mycket av de akademiskt influerade placeringsmodellerna. Där det mest handlar om att följa modellen och inte låta sig ”störas” av verkligheten.
Det saknas akademiskt forskningsstöd för att det på lång sikt lönar sig att öka och minska relationen mellan aktier och räntor, så kallad taktisk al¬lokering. Det gör att många sitter still i båten och hävdar att placeringarna är långsiktiga och att det är omöjligt att taj¬ma upp- och nedgångar.
Han tyckte att aktierna var för dyra under sommaren 2007 vilket gjorde att han föreslog styrelsen att man skulle lätta aktieportföljen, vilket, skulle det visa sig, var rätt beslut även om det dröjde till en bit inpå hösten innan krisen visade sig på allvar.
Han har länge efterlyst mer specialistkunskap och känt sig ensam om besluten och har i en hyllningsartikel i Financial Times kallats för ett ”one man band”.
Och så är det. Det är hans egna idéer om hur kapitalet ska förvaltas som lett fram till framgångarna.
PP Pension har, till skillnad från de stora livbolagen, inte en krona placerade i enskilda aktier. Alla placeringar sker via fonder och han har ingen stab av aktieanalytiker som sitter och analyserar olika aktier som kan var köp- eller säljvärdiga.
– Vi gör alla aktieplaceringar via fonder. Varför ska vi anställa en hundrameterslöpare som emellanåt ska springa 1 500 meter, förklarar han strategin att strunta i det som kallas ”stock picking”.

Blåsa upp prestationer

För honom handlar det stället om hur kapitalet allokeras och för att inte blåsa upp hans pre¬stationer till himlen, ska sägas att han haft stor hjälp av PP Pensions historiskt stora innehav av bostadsfastigheter, som han ärvde när han tillträdde. Det har varit en mycket bra portfölj att luta sig emot när börsen rasat.
Tomas Lindstrand menar att hela den senaste tidens utveckling där individerna får ansvaret för att placera sina egna pensionspengar i fonder är ”helt omöjlig att förstå”. Råden man fått om att sitta still i båten när det blåser eller att aktier alltid är bättre än räntor tänker han inte heller skriva under på.
– Det går inte att bara säga att aktier alltid är bättre än räntebärande placeringar. Det beror ju på vilken period man mäter. Men det här trolleriet med att låta människor placera pensionspengarna i aktier kom ju till för att man skulle trolla bort allting svårt i pensionssystemen. Genom att räkna med en långsiktigt högre andel aktier kunde man ju få upp den förväntade avkastningen och trolla bort alla svåra problem som man hade i pensionssystemen, säger han.
Det är kanske läge att säga att trolleriet hittills bara fung¬erat på papperet. Alla passiva sparare som sitter kvar med stora innehav i aktier kan notera att finanskrisen skördat många offer och att det kommer att dröja länge, mycket länge, innan de är tillbaka där de startade.

Aktiv förvaltning

En konsekvens av hans misstro mot många människors möjligheter att placera sina pengar i ”rätt” fonder har blivit den aktivt förvaltade fond-i-fondlösning som PP Pension erbjuder i ITP 1. Premierna placeras då löpande i fond-i-fonden där kapitalet flyttas mellan olika tillgångsslag och där fondförvaltarna byts ut om de inte håller måttet.
– Det här innebär att rådgivningen ligger inbyggd i fonden och är en förenkling för kunderna, samtidigt som vi fått ned priserna genom att de får del av de rabatter som vi för¬handlat oss till, säger han.
Nu finns det möjlighet för den som vill att själv välja fonder bland de som PP Pension valt ut bland sina förvaltare, men det är för dem som tycker om att vara aktiva och tror att de kan klara av att hålla sin pensionsportfölj rätt allokerad under hela tiden fram till pensionen.
På press- och mediaområdet går det bara att välja de fonder som PP Pension tillhandahåller. Här finns inga kryssval där man väljer försäkringsgivare utan PP Pension har ett fullständigt monopol. Det var delvis ett sätt för PP Pension att rädda sig kvar eftersom de förmånsbestämda pensionerna på sikt försvinner i och med att ITP-pensionerna blivit premiebestämda. Och To¬mas Lindstrand är mycket nöjd med att man fick igenom sin lösning hos parterna.
– Jag trodde inte att vi skulle komma i mål med den lösningen, men det gjorde vi, säger han.
PP Pensions framtid och framtida kassaflöde kan sägas vara räddat med det här upplägget. Åtminstone tills vidare. Att låta de försäkrade göra sina val i Collectum och ta över lösningen på ”stora” ITP-området hade lett till döden för kassan.
– Det går inte att köra en kassa i run off. Vi skulle bli av med de bästa medarbetarna och skulle inte längre kunna rekrytera bra folk. Det hade inneburit döden för oss, säger han.
Han tillägger att det ser mörkt ut för de ITP-kassor som inte fått parternas förtroende att slå in på PP Pensions väg, vilket innebär att de går miste om de nya ITP 1-premierna.
– De är för små. 2004 fick jag jobbet som vd på KP Pension, det som sedan gick till Gunnar Andersson. Då hade jag en idé om att låta KP vara bas i en stor sammanslagning av alla de mindre ITP-kassorna, Arkitekterna, Försäkringsbranschen, Pressen för att på så sätt skapa nödvändig volym. Då hade vi kunnat erbjuda Alecta konkurrens, vilket Alecta hade mått bra av. Jag valde att tacka nej till det vd-jobbet eftersom den extra tid och engagemang som skulle krävas behövdes till mina fyra barn.

Framtidsdrömmar

Något nytt vd-jobb har han inte i tankarna nu när han om bara en dryg månad ska lämna PP Pension. Men någon pensionär som bara matar duvor lär han inte bli. Precis som när det gäl¬ler placeringarna i kassan har han varit noga med sina förberedelser.
– Fram till igår kändes det bra att sluta. Jag var klar i huvudet över hur det skulle bli, men inte här, säger han och pekar mot hjärtat och magen.
Han säger att han hade en dröm om att snickra möbler och börja måla. Planen undersöktes noggrant och han tog råd genom att gå i samtalsterapi för att prata om sina framtidsdrömmar.
– Jag fick frågan om jag kunde snickra möbler eller om jag hållit på med målning tidigare och jag sa att jag kanske snickrat lite på huset någon gång ibland, men aldrig på heltid. ”Det fattar du väl att du inte kan ersätta ett heltidsjobb som ditt med något som du aldrig hållit på med tidigare, det kommer ju inte att gå”, förklarade min terapeut.
Han insåg själv att terapeuten hade rätt. Och därför kommer han fortsätta att arbeta med investeringar, om än i ett något lugnare tempo.
– Jag ska börja jobba tillsammans med ett rådgivningsföretag för institutionella placerare, säger han.
Hur mycket det blir är inte riktigt klart, men han kommer definitivt att försöka vara mer i Goa i Indien där han har ett andra hem, sedan några år.
– Jag älskar att vara i Indien, säger han, och ser plötsligt väldigt drömmande ut.
– Vet du, bara på den väg jag cyklar från lägenheten i Indien genom byn, så möter jag fler leenden från människor som hälsar och skrattar än vad jag möter här under ett helt år, säger han.

Finansiera barnhem

Han är inte alls omedveten om de problem som Indien har när det gäller fattigdom och svåra förhållanden. Han har bett sty¬relsen i PP Pension om en lite annorlunda avskedspresent, till sin avslutning.
– Istället för att köpa någon tavla som jag ska ha på väggen har jag bett dem att hjälpa till att finansiera ett barnhem i Indien som ligger bredvid där jag bor. Där gör pengarna mer nytta. I Indien har han också ägnat sig åt investeringar. När han berättar om det verkar det helt plötsligt som om alla bra affärer han gjort för PP Pensi¬on, helt hamnar i skuggan.
– Jag har tillexempel träffat en kille därnere och lärt känna honom. Han hade en ko vilket gav honom tillräckligt för att hålla familjen vid liv, men inte stort mycket mer. Så jag följde med honom till en kreaturs¬marknad och köpte en ko åt honom för 3 000 kr. Nu har han möjlighet att använda den i jordbruket. Han har odlat upp mer av sin mark och har kun¬nat skaffa sig bevattning och kan sälja av det han producerar. Det är en sådan lycka att se att det fungerar, säger han.
Han tillägger att han en dag frågade en flicka på stranden om vilka drömmar hon hade för framtiden. Han fick en förvånad blick och det enkla och kanske självklara svaret: ”Drömmar? Jag lever ju här.”
– Tänk om man kunde leva så i nuet, säger han och ser drömmande ut själv och antyder att indierna kanske har kommit på något om hur man ska leva livet. Något som vi västerlänningar ännu inte förstått.
Nu får han snart möjlighet att ta reda på det.

PNA nr 1 2009