16 maj 2019 13:03

Huvudförhandlingen mellan SAS kabinanställda och facket slut - dom i juni

Igår var sista dagen i den stora huvudförhandlingen i målet mellan Unionen och SAS Kabinanställda. Totalt är det 186 målsäganden som tycker sig ha blivit snuvade på den 60-årspension de hade men som försvann i krisuppgörelsen 2012, när SAS var nära konkurs.

Tingsrätten vill nu ha fem veckor på sig på att avkunna dom och alltså bestämma om Unionen hade rätt att avtala om att höja pensionsåldern eller om man gjort sig skyldig till det som kallas behörighetsöverskridande genom att skriva på avtalet.

Frågan kan ses ur minst två perspektiv. För Unionen så tyckte man att det viktigaste var att rädda jobben och undvika konkurs eftersom det skulle drabba alla anställda och då skulle ju ingen ha något jobb att gå till.

Unionens chefjurist Martin Wästfelt menar att man som fack inte bara har en uppgift att se till att ständigt förbättra villkoren för de anställda. Men i vissa situationer, som den som SAS befann sig i 2012, ska man även kunna acceptera försämringar.

- I förhandlingar kan vi ibland ge och ta och det kan då uppfattas som att det blir försämringar för vissa och förbättringar för andra. Det kan vara svårt att värdera i ett individperspektiv. Men rationaliteten i kollektivavtalen innebär ju att vi har möjlighet att träffa avtal som blir bindande för alla. Om vi inte hade den möjligheten skulle inte kollektivavtalen kunna ha den effekten de har på arbetsmarknaden, säger Martin Wästfelt till Pensionsnyheterna.

Det här är nog okontroversiellt för de flesta så länge det handlar om framtiden, till exempel genom ändrade eller utökade arbetstider eller indragna förmåner. Men om det handlar om förändringar bakåt i tiden blir det svårare.

De kabinanställda ansåg ju att de hade fått ett löfte av arbetsgivaren att få gå i pension vid 60 års ålder och att de även avstått löneökningar för att få denna förmån. Om man då hade tjänat in till den lägre pensionen genom att avstå lön – får facket då medverka till att de pengar man redan sparat in till pensionen, alltså uppskjuten lön, tas ifrån dem och ges till arbetsgivaren?

Eftersom det här har handlat om förmånsbestämda pensioner är det i grunden inte viktigt vilka pengar som satts av för att bekosta löftet, det är en affär mellan arbetsgivaren SAS och Alecta, som tryggat pensionerna.

Om man ser frågan ur ett arbetsrättsligt perspektiv kan domstolen, precis som Unionen tycker, säkert gå med på att det var kris på riktigt och att det var bättre att rädda företaget, snarare än att låta det gå i konkurs.

Om man däremot förenklar frågan och menar att ett pensionslöfte, eller en utfästelse från arbetsgivaren, är något som man har fått och det löftet ska infrias så är det inte viktigt hur arbetsgivaren valt att finansiera det. Om Alecta har några pengar undanstoppade för 60-årspensioner för de kabinanställda är inte viktigt för dem. De vill ha sina pensioner - en uppgörelse som de varit överens med SAS om - och då ska arbetsgivarens löfte till de anställda uppfyllas. I den uppkomna situationen har man ju i efterhand försett arbetsgivarens löfte med ett villkor som innebär att man bara har rätt till den utlovade förmånen om SAS tycker sig ha råd med den. Det villkoret fanns inte med i den uppgörelse som de kabinanställda tyckte att de hade. Det villkoret gör ju för övrigt att pensionsutfästelsen görs antastbar, något som skulle innebära att SAS inte borde ha fått avdragsrätt för de premier man satt av för förmånen.

Det och mycket annat ska Stockholms Tingsrätt nu grubbla över i fem veckor. Det ska bli mycket spännande att ta del av den domen.