20 jan 2009 12:16

SPP söker dispens för egna diskonteringsregler

Volatiliteten på räntemarknaden i kombination med kravet på marknadsvärdering av åtaganden ställer till det för livbolag med långa åtaganden. Anledningen är att ränteläget i långräntorna svänger kraftigt, något som gör att bolagens skulder går upp och ned och påverkar solvensen i bolagen.

– Något karikerat kan man säga att det säkert funnits dagar då europeiska bolag varit solventa till frukost, insolventa vid lunch för att återigen vara solventa vid middagen, berättar Staffan Hansén, finanschef på SPP, som nu alltså ber Finansinspektionen att få slippa att diskontera sina skulder enligt den princip som FI rekommenderar i sin föreskrift FFFS 2008:23.

Han tillägger att SPP inte har några akuta solvensproblem men att solvenskänsligheten blir så stor att man inte kan anpassa sin placeringsportfölj optimalt så länge som räntemarknaden fungerar så dåligt som den gör.

Det stora problemet är att utbudet av riktigt långa obligationer i den svenska räntemarknaden är marginellt varför det blir svårt att hitta tillräckligt likvida papper som kan användas för att värdera skulden. Bolagens åtaganden kan vara mycket långa, ofta 20-30 år och ibland ännu längre. För att då hitta en räntesats för att diskontera sina kassaflöden tvingas bolagen att utgå ifrån det längsta likvida papperet i marknaden som inte har längre löptid än 10 år. Och den räntan får man därefter förlänga till den önskade löptiden, något som gör att man kan få mycket stora slag i värderingen av sina åtaganden till försäkringstagarna.

SPP vill nu använda sig av en egenutvecklad modell för att fastställa diskonteringsräntan som ska göra att man minskar volatiliteten, som framför allt beror på att utbudet av långa obligationer är för litet vilket gör att ökad efterfrågan bidrar till att snabbt pressa ned räntorna.

Modellen innebär att SPP nu istället vill att man istället för marknadsräntan bestämmer ett värde för realräntan, 2,0 procent, inflationen 2,0 procent och det man kallar löptidspremien för åtaganden som är längre än 20 år, 0,5 procent. Den räntesats man då får fram kallas ”normalräntan” och skulle i dagsläget uppgå till 4,5 procent och gäller givet att marknadsräntan på tioåringen ligger på 4 procent. Normalräntan förändras därefter i viss mån med förändringen av marknadsräntan på tioåringen, vilket gösr att räntan inte är helt fast.

Den här modellen syftar till att hålla nere svängningarna i diskonteringsräntan i och med att man antar att det vid varje tidpunkt finns en ”rimlig” eller ”normal” ränta, något som inte alltid varit fallet i kristiderna.

– Vi vill slippa att använda oss av en volatil ränta för våra långa åtaganden eftersom nuvarande modell får så stora effekter på våra placeringar. Krasst uttryckt innebär de modeller som vi nu har att vi får incitament att köpa tillgångar när priset är som högst och sälja när värdet är i botten, säger Staffan Hansén.