27 okt 2020 13:10

Pensionsstudion: Skyddsbarriärerna för konsumenter måste bli bättre

Finansinspektionen har inlett en kampanj för att göra de svenska konsumenterna mer uppmärksamma på investeringsbedrägerier och att det finns saker att vara extra misstänksam mot när det gäller bolag som säljer finansiella tjänster. Det är utgångspunkten för den första diskussionen i det fjärde avsnittet av vårt tv-program Pensionsstudion.

Dessutom diskuterades hur bra ansvarsförsäkringen är och hur svårt det egentligen är för kunder att få betalt när de blivit lurade.

Mikael Sandahl, finansinspektör på Finansinspektionens konsumentenhet säger att investeringsbedrägerier ökar hela tiden och det gäller framför allt när det kommer till bolag som inte ens har tillstånd.

- Vi får varje dag anmälningar om investeringsbedrägerier. Sen ser man på polisens statistik över anmälda brott också att det ökar enormt. Där finns dessutom ett stort mörkertal, eftersom väldigt många känner skam över att de blivit bedragna och därför inte anmäler, säger han i Pensionsstudion.

I studion fanns också juristerna Nathalie Elfinger från Lexline och Johan Furhoff, jur kand där den sistnämnde företräder en klient, som stämt ansvarsförsäkringsgivaren LF Sak på en miljon kr. Detta eftersom han fick råd att investera i instrument som numera är värdelösa. Frågor angående LF Saks skadehantering har vi rapporterat om flera gånger genom åren och där har Furhoff nyligen lämnat in sitt slutanförande till tingsrätten.

Problemet med många investeringsbedrägerier är svårigheten för kunderna att få ersättning. Det beror enligt Nathalie Elfinger på att de fyra skyddsbarriärerna som finns till för konsumenterna ofta inte fungerar tillräckligt väl. Barriärerna hon nämnde är FI:s tillsyn, den lagstadgade ansvarsförsäkringen, rättigheten att få saken prövad av ARN samt de allmänna domstolarna.

Hon företräder också en klient som förlorat nästan 100 procent av sina sparpengar och som i flera år utan framgång försökt få ut ersättning. I det fallet var tillsynen över bolaget som uppges lurat hennes klient inte tillräckligt bra. Sedan finns problemet med att försäkringsbolagen inte är så intresserade av att betala ut ansvarsförsäkringen.

- De gör i princip allt för att slippa betala ut den här ersättningen. En god grund att inte betala ska finnas men i de här fallen kommer man inte ens till frågan om det uppstått en skada, eftersom de ställer krav på en fullständig skadeanmälan med alla omständigheter som skett. I vissa fall har de här omständigheterna pågått under en lång tid. Men du kommer inte ens till några skaderegleringsåtgärder överhuvudtaget. Försäkringsbolagen ska ju företa en utredning och komma fram till om det finns grund för en ersättning för skadan. Men de kommer inte ens fram till den punkten och det är en stor problematik, säger hon.

När det gäller rätten att få saken prövad hos ARN så visar det sig att de inte alltid tar upp ärenden som har att göra med finansiell rådgivning som ägt rum under ett par års tid. Motiveringen som används enligt Elfinger handlar ofta om att "det sänker myndighetens effektivitet". Där försvinner den tredje barriären och det som återstår är de allmänna domstolarna. Men där ska den drabbade ha råd med ett ombud samt ta i beaktande att målet kan förloras och att man då kan stå för rättegångskostnaderna.

- Det här är nästintill omöjligt att driva själv. Det handlar om dyra och långa processer, säger hon.

Furhoff menar att ansvarsförsäkringar ofta har en förmåga att haka upp sig i handläggningen. Hans klients fall är ett exempel på det. Att rådgivningen varit dålig är konstaterat men frågan rör nu när skadan inträffat och om kunden reklamerat i tid. Det kunden trodde sig köpa var säkra företagsobligationer med fast ränta. Det han fick, med Furhofss ord, var följande:

- I klientens fall rörde det sig om företagsobligationer utgivna av ett onoterat bolag i Dubai, som lånade ut kapitalet till gruvdrift i Indonesien och Alaska, som sen stoppades in i en "sub-fund" på Malta som ingen hört talas om. Allt instoppat i en kapitalförsäkring. Gruvdriften har Ekobrottsmyndigheten utrett och besökt och efter fem år kommit fram till att det inte var så mycket där, sa han.

Ersättningskravet bestrids dock med motiveringen att han reklamerat för sent och inte till rätt part.

- Verksamheten fördes över till ett nytt bolag och när kunden gick dit så stod det ett nytt namn på dörren. När han väl fick ett möte och fick reda på var pengarna låg så skrev han omedelbart brev till bolaget och begärde att pengarna skulle flyttas till en lågriskinvestering. Men eftersom han skrev nya bolagets namn i brevet så anser ansvarsförsäkringen att han inte reklamerat till rätt part, sa Furhoff i studion.

Finns det då någon lagstiftning som advokaterna skulle vilja se, som skulle göra det lättare att avgöra liknande fall? Det här är dock inte en lagstiftningsproblematik egentligen, utan ett problem med skyddsbarriärerna, menar Elfinger. Men en eventuell önskvärd ordning enligt henne skulle vara att försäkringsbolaget får täcka rättegångskostnaderna i det fall det inte följer ARN:s rekommendationer. Fler skulle då få sina fall prövade i allmän domstol.

Furhoffs tips till lagboken som kan förenkla handlar om försäkringsbolagens skadereglering.

- Den har tyvärr inga sanktioner. Finansinspektionen har tillsyn över att den följs, vilket sker genom samtal med försäkringsbolagen var tionde år, säger han.