En snittavkastning på 11,1 procent om året hos "vinnaren" AMF jämfört med "förloraren" KPA med 6,9 procent är en mycket stor skillnad under en period på åtta år. Visserligen är de olika ickevalsprodukterna olika och ickevalsbolagen hävdar säkert att det är att jämföra äpplen med päron.
Men även om man har det i minnet så är det inte "produkter" som betyder mat på bordet för framtida pensionärer. Det handlar om pengar. AMF kan ha varit skickliga eller tursamma men i grunden handlar skillnaden i avkastning om förmågan att vilja och kunna ta risk.
Den jämförda perioden, åtta år, är ett femtedels arbetsliv för ickeväljarna och frågan är om inte avtalsparterna borde fundera mer över hur och var man kan ge ickeväljarna så hög avkastning som möjligt.
Vad som är garanterat och inte är det få, om några, av ickeväljarna som har en susning om. Därför är det olyckligt att ickevalsalternativen inte tydligare konkurrensutsätts av parterna. Det måste inte vara de bolag som avtalsparterna har inflytande över som alltid ska utses till ickevalsalternativ.
Till det kan sägas att den period som jämförts av parterna varit extremt gynnsam för bolag som valt att ha en hög andel aktier och då särskilt svenska aktier, till exempel Alecta och AMF.
Men titta på siffrorna. Även om Alecta eller AMF inte kan upprepa den höga avkastningen i all evighet har de ändå ett stort försprång. Om sjuksköterskor och vårdbiträden fått samma avkastning som privatanställda arbetare under perioden hade de legat betydligt bättre till i pensionshänseende. Varför tillåter parterna att det ser ut på det viset? Är det medlemsnytta eller någon annan nytta man uppnår?