Det lite underliga politiska djuret som skapats i Pensionsgruppen är närmast unikt i svensk politik. Ledamöterna i den parlamentariskt sammansatta gruppen har som uppgift att vårda och utveckla 90-talets pensionsöverenskommelse och man har satt en ära i att inte ändra något i systemets konstruktion, om man inte varit överens bland partierna i gruppen.
När gruppen varit överens har det bara varit att gå till riksdagen och klubba besluten eftersom man gjort upp på förhand.
Det vi nu ser, när de olika partierna försöker positionera sig inför valrörelsen och vissa bjuder över varandra för att locka väljare, kommer definitivt inte att stärka Pensionsgruppens ställning.
Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabis (S) inkomstpensionstillägg svalde de borgerliga ledamöterna för husfridens skull, men fick inga garantier för att den ordningen skulle vara tillfällig. Och några förslag på att ta bort tillägget har vi inte sett. Det skulle kunna vara något av politiskt självmord att gå till val med budskapet att man vill verka för att sänka, inte höja, pensionärernas pensioner.
Det kan vara så att man i och med det beslutet öppnade Pandoras ask och att det framöver blir viktigare att värna de olika partiernas intressen, inte gruppens. Pensionssystemet är inte längre heligt. Röster i kommande val är viktigare än principer och det finns skäl att tro att den allt större pensionärsgruppen kommer att få fina erbjudanden om att få högre pensioner i utbyte mot sina röster.
Förändringen har gått fort. Den pensionsöverenskommelse som Pensionsgruppen ingick i december 2017 var stor och omfattande och innebär bland annat att man skulle reformera Premiepensionssystemet och att man skulle höja pensionsåldrarna. Det har man fattat beslut om - men frågan är om det kommer att bli några liknande framöver.
Till saken hör också att hela det gamla gardet nu mönstrats ut från gruppen i och med att centerpartiets Solveig Zander lämnat. Majoriteten av de politiker som nu sitter i gruppen är rookies och har alltså inte historiken från 90-talet med sig i sinnet och kan inte sin historia.
Det kan vara både bra och dåligt men Sverige har internationellt stuckit ut i och med att vi haft drygt 20 år där pensionssystemet varit oantastbart och de förändringar man gjort för att tillgodose pensionärer inte gjorts inom pensionssystemet utan inom ramen för skattesystemet. Det har inneburit långsiktigt tänkande och stabilitet.
Det är ingen vågad gissning att Pensionsgruppen snart är ett minne blott. Frågan är då om hela systemet välts över ända och åker ut med badvattnet och vad som ska komma istället.