28 jun 2021 13:20

Pensionsnyheterna: Vad blir bättre om sex oeniga partier tar in två till?

Ordet "Pensionsberedning", som Forena gör en cover på idag, är lite olyckligt val om man tittar på historien. Det ger dåliga vibbar eller kalla kårar.

Den första Pensionsberedningen var en parlamentarisk kommitté som tillsattes 1984. Den ägnade sig åt en kartläggning och analys av problemen med det gamla systemet. Man blev dock inte överens om några förslag, trots sex års arbete.

Det enda som kom ut efter sex års ältande var att man ville fasa ut änkepensionerna och fick folk att gifta sig av systemtekniska skäl. Detta för att få rätt till änkepension, innan det systemet gick i graven.

Skälen till att man inte blev överens i Pensionsberedningen var förstås att de olika partierna tyckte olika. Pensionsarbetsgruppen som kom igång 1991 var betydligt mer resultatinriktad och kunde på halva tiden, tre år, presentera ett förslag som fem partier var överens om.

En ny Pensionsberedning riskerar att gå på grund av samma skäl som att Pensionsgruppen inte får särskilt mycket uträttat.

Partierna tycker fortfarande olika om pensionsåldrar, PPM-systemet, grundpensioner och nivån på avgiftsuttagen. Det lär knappast ändras om man hoppar in i en ny Pensionsberedning.

Varför skulle det bli lättare om samma partier som i dag sitter i Pensionsgruppen skulle få ytterligare två partier med sig i diskussionerna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna?

Vänsterpartiet vill ju för allt smör i Småland inte ställa upp på principerna bakom pensionssystemet. Då kan det bli svårt att bli överens om att "upprätthålla" systemet, som Forena föreslår. Vänsterpartiet vill ju inte ha det.

Möjligen kan man i debattartikeln ana en vilja från författarna att lämna idén att alla partier måste vara överens och att man skulle tillämpa någon form av majoritetsstyre, vilket hittills varit något man låtit bli i Pensionsgruppen.

Skulle man gå den vägen kommer det att bli väldigt många ändringar av systemet i framtiden. Efter varje val skulle en ny majoritet köra återställare eller nya ”angelägna” reformer framförda av särintressen.

Det öppnar för att ett framtida reformerat system kan bli än mer fragmentariskt, obegripligt att kommunicera till medborgarna och innehålla betydligt mer av godtycke än de ”raka rör” som den gamla Pensionsarbetsgruppen till slut enades om, trots vissa krökar i rören.

Pensionssystemet är för viktigt för att användas för valtaktiska överväganden. Den första riktiga styggelsen på det temat, inkomstpensionstillägget, har knappast visat sig vara någon valvinnare, men som alla partier i gruppen tvingades att ställa sig bakom. Inget parti vill väl gå till val under parollen: ”Vi säger nej till höjda pensioner”.

Pensioner är långsiktiga åtaganden. Låt de förbli så och ändra med försiktighet och förstånd och i konsensus. Det finns skäl till varför vissa stora förändringar av Sveriges statsskick, till exempel grundlagsändringar, behöver tas av två riksdagar med val emellan.

Det är ett bra stopp mot populism och risken att demokratin undermineras.