22 jul 2021 16:03

Pensionsnyheterna: Alla de som hjälpte Allra – är de fria från skuld?

Hovrättens Allra-dom ställer också frågan på sin spets om vilket ansvar medhjälparna har för att bedrägerierna mot pensionsspararna kunde bli så kostsamma.

De som nu dömts är ju enbart de som ägde köttgrytan, medan de som stod runt omkring och bistod med ingredienser inte ens är åtalade. De förekommer dock i förundersökningen och måste nu åtminstone bära ett moraliskt ansvar.

En tidigare välrenommerad revisor (Jan Palmqvist) på Deloitte, en av de stora revisionsbyråerna, teg stilla under flera år medan oegentligheterna föregick mitt framför näsan på honom.

Det kan ju finnas många orsaker till det beteendet. Inkompetens borde inte vara en av anledningarna eftersom revisorn ifråga hade många hundra prestigefulla uppdrag, främst inom finanssektorn, exempelvis för många sparbanker. Han hade också lång erfarenhet med närmare fyrtio år bakom sig som externrevisor.

Kanske beror det mer på att revisorn var väl medveten om vem som beslutade om vilken revisor som skulle utses och att det är bäst att göra som husse säger för att få ha kvar ett uppdrag där den stora utmaningen var att böja ryggraden så långt som möjligt, inte att utöva riktig revision.

När Allra avslöjades med fingrarna i syltburken vände dock revisionsbyrån tvärt kappan efter vinden och utredde istället det som skett på uppdrag av en av de nya styrelseledamöterna. Revisorn avgick i förtid från uppdraget och lämnade en anmälan om felaktigheter till Finansinspektionen.

Allra blev sura och vägrade betala räkningen på ungefär en miljon för extrarevisionen vilket i sig ledde till en lång rättstvist som förmodligen hade mer med Deloittes eftermäle än med pengarna att göra. Revisorn slutade som revisor strax därefter. Det är oklart om det var på eget initiativ eller Deloitte som fick nog.

En tidigare generaldirektör på Pensionsmyndigheten (Ann-Katrin Westling Palm) fick många varningar, till och med från sina egna medarbetare, om att fondtorget inte bara innehöll seriösa fonder och att det pågick bedrägerier mot pensionsspararna. Generaldirektören valde att inte göra något alls med hänvisning till att det inte fanns stöd att göra något i lag eller i regleringsbrevet från regeringen.

På så sätt kunde bedrägerierna i både Allra, Falcon, GFG med flera, pågå under många fler år än nödvändigt. Generaldirektören var nog mest mån om sin egen position genom att göra politikerna i den parlamentariska pensionsgruppen nöjda med ett helt öppet fondtorg.

Hon lyckades också ta springnota genom att bli befordrad till generaldirektör för Skatteverket innan Allra-affären briserade. En ny generaldirektör lyckades utan någon ny lag eller nytt innehåll i regleringsbrev ändra på anslutningsreglerna till fondtorget vilket gjorde att flera bedragares verksamhet tog slut. Om det gick då, hade det kunnat gå att göra samma förändring flera år tidigare.

Pensionsgruppen som utgörs av riksdagspolitiker med syfte att vårda pensionsreformen från början av nittiotalet har heller inget att vara stolta över. Tanken var att fondtorget skulle hållas rent genom att pensionsspararna skulle välja de bra alternativen istället för de dåliga. Men telefonförsäljning, aggressiv marknadsföring och bedräglig användning av underskrifter på fondbytesblanketter trumfar kunnigheten hos medborgarna. Gradvis har Pensionsmyndigheten höjt försvarsmurarna genom krav på underskrivna originalblanketter, BankID och övervakning av massflyttar. För övrigt var stoppet massfondbytena något som fyllde de oseriösa fonderna. De fick möjlighet att göra en sista flytt innan möjligheten stängdes 2014 och hann under tiden sätta upp fondstrukturerna som gjorde de stora bedrägerierna möjliga.

Givetvis skulle det ha funnits med i ursprungsbeställningen så att dörrarna till gotteskåpet inte ställdes på vid gavel för vem som helst att ta för sig. De förändringar som görs i PPM nu hade inte varit nödvändiga, åtminstone inte i samma omfattning, om politikerna inte varit så ideologiskt förblindade från början. Det är ju något fondbranschen kan fundera på för framtiden.

Finansinspektionen har en lång historia av att inte se annat än rena formaliafel. Även i Allra genomfördes tillsynsaktiviteter som ledde till absolut ingenting. Ett ingripande hade kunnat sätta stopp för Allra innan de större bedrägerierna genomfördes. Det finns olika förklaringar som brukar höras avseende Finansinspektionens oförmåga att lyckas. En är att Finansinspektionen inte förmår attrahera och hålla kvar de duktigaste medarbetarna genom de relativt sett låga löneläget. Det leder till att avancerade upplägg som följer formaliareglerna inte genomskådas av inspektörerna på samma sätt som mer erfarna personer hade haft större sannolikhet att lyckas med.

En annan förklaring är att Finansinspektionen ofta väljer den mjuka vägen eftersom man har en rädsla för att sanktionsbeslut blir överklagade och att Finansinspektionen då och då, av helt naturliga skäl, i så fall kommer att förlora i domstol. Men om sanktionsbeslut enbart utfärdas när det inte finns någon risk alls att Finansinspektionen kan förlora, blir tigern väldigt tandlös.

Allra hade också benägen hjälp av ett fondbolag som tillhör UBS. UBS, Union Bank of Switzerland, är en av världens större banker men saknar uppenbarligen känslan för vilka man ska ge sig i lag med. UBS utkontrakterade glatt förvaltningen till andra parter som tog order från dem som nu dömts och verkar inte alls ha brytt sig om att övervaka förvaltningen.

Pensionsmyndigheten lämnade för en månad sedan in en stämning i Stockholms tingsrätt mot UBS på skadestånd på i storleksordningen 400 miljoner kr. Om UBS förlorar kan de i sin tur försöka stämma förvaltaren. Det lär inte lyckas så bra då det inte finns några pengar kvar. De har ju försvunnit på vägen.

Det är säkert ingen slump att stämningen från Pensionsmyndigheten just lämnats in med tanke på att det blir mycket lättare att vinna civilrättsligt om det finns dömda brottslingar att peka på som bevis på att det som skett var brottsligt och att UBS hade ansvar gentemot Pensionsmyndigheten för att se till att det inte kunde ske.

I sammanhanget måste nog tingsrätten också få sig en rejäl skopa ovett. Till skillnad från i hovrätten valde tingsrätten att göra det enkelt för sig. En kort och väldigt innehållslös dom avslog åklagarens yrkanden utan att egentligen pröva någon fråga i sak. Det känns som om tingsrätten resonerade som att "är spararna tillräckligt dumma för att ge sig i lag med Allra, får de skylla sig själva".

Det är ett resonemang som inte duger i andra brottsliga sammanhang där bedrägeri ska straffas oavsett kunskap eller förmåga hos den som blev bedragen. Domstolsväsendet behöver ta sig en ordentlig funderare på om det behövs specialkompetens inom finansområdet eftersom det ofta rör komplicerade förhållanden och också snuddar vid rörelselagstiftning som domstolarna normalt sett inte hanterar.

Det är intressant vilka upprörda känslor det blev hos de åtalade när hovrätten övervägde att förordna en person, Lars Gavelin, med specialistkunskap. Om man inte hade något att dölja, borde man naturligtvis ha välkomnat att domstolen fick mer kunskap om finansbranschen.

Slutligen kan man också fråga sig hur resten av fondbranschen och i synnerhet Fondbolagens förening förhållit sig till Allra. De flesta i branschen har sedan länge insett att Allras affärer inte är förenliga med kraven på att agera i kundernas bästa intresse. De som kan fondbranschen bäst finns hos, eller i närheten av, Fondbolagens förening men därifrån har det varit tyst på publika kommentarer om Allra. Inte heller har det framkommit att föreningen har hjälpt åklagaren att nysta i det som skett och kunna förklara turerna.

Istället har Fondbolagens förening lagt all kraft på att bekämpa förändringarna på Pensionsmyndighetens fondtorg. Med lite mer aktivitet för att hålla branschen ren från början, hade det funnits mindre behov av ingripande. Visserligen ska Fondbolagens förening arbeta för medlemmarnas bästa, men kanske vore det inte helt fel med lite självsanering?

Sen bör man inte glömma bort att det fanns styrelseledamöter som mot ersättning egerade kuttersmycken åt Allra, till exempel förre justitieministern Thomas Bodström och Ebba Lindsöö, tidigare vd på Svenskt Näringsliv.

När Pensionsnyheterna kontaktade henne, då i rollen som ordförande i Allra, med uppgifter om bedrägerierna i granskningens inledning sa hon bara att warrantaffärerna gjorts inom regeverket för ”best execution”. När hon upplystes om att det inte såg ut så, tog det bara ett par dagar innan hon avgått som ordförande, medan Bodström hängde kvar lite längre och hann med att ordna en ordentlig aktieutdelning till Allras ägare.

Avslutningsvis finns det naturligtvis en lång rad med personer som ska ha mycket beröm för att de orkat igenom Allra-processen.

Patrik Siegbahn kom, i samarbete med Pensionsnyheterna, med de första riktiga bevisen på att Allras affärer var bedrägliga. Det har Patrik betalat ett högt personligt pris för, inte minst genom att ha utsatts för dataintrång, eventuellt på uppdrag av Alexander Ernstberger.

Flera medarbetare på Pensionsmyndigheten försökte under lång tid påverka sin generaldirektör om att ingripa. Slutligen valde den nya chefjuristen Mikael Westberg att ta tag i frågan. Mikael har sedan fått allt större uppdrag i staten och ledde bland annat utredningsarbetet om den nya utformningen av fondtorget som nu genomförs.

Åklagaren Tomas Hertz åkte på ett nesligt och helt onödigt nederlag i tingsrätten men överklagade och vann i hovrätten. Det var en viktig seger, inte bara för pensionsspararna utan även för fondbranschen. Det har kostat åklagaren flera års arbete och värdet av det ska inte förringas. Pensionsmyndighetens nya generaldirektör Daniel Barr har varit tydlig i myndigheten nya inställning till fondbedrägerierna - " Staten är evig och långsint och vi kommer inte ge oss". Hatten av för alla dessa personer bojor för vissa av de skyldiga. Vi kanske kan lita på rättsstaten i alla fall.

Allragänget borde ha fällts i första instans – om tingsrätten klarat av sitt jobb. Det behövs mer kompetens när det gäller ekobrott i domstolarna. Varför inte en särskild domstol som finns för patent- och marknadsföring, migration eller någon annan specialdomstol?

Spåren förskräcker när man läser tingsrättens dom där man i praktiken håller med om det mesta som åklagaren anför, men konstaterar att det Allragänget gjort sig skyldiga till kan ha gjorts av andra på marknaden - till ännu sämre villkor än huvudmännen, alltså spararna. Slutsatsen i domen bygger på en hemsk premiss. Om det finns någon förvaltare i världen som köper warranter till ännu sämre villkor än de som Allras sparare fick betala, så är det marknadsmässigt. Och tillåtet.

Om inte Svea Hovrätt klarat av se brottsupplägget så hade det varit fara värt att Sverige i framtiden skulle komma att betraktas som en bananrepublik när det gäller möjligheten att lagföra brottslingar på Ekobrottsområdet. Det hade knappast gjort saker lättare i umgänget med OECD, EU eller andra internationella organisationer. Ett stort tack bör därför riktas till Svea Hovrätt. Synd bara att det behövdes.

Artikeln är uppdaterad den 12 november 2021.