Den tidigare generaldirektören för riksförsäkringsverket KG Schermanhar har gjort en större betraktelse över pensionssystemets tillkortakommanden och den röra som nu uppstått.
Hans grundinställning är att pensionssystemet inte förvaltats på ett rimligt sätt av Pensionsgruppen och politiken. Det har lett fram till en situation som dagens där man från politiskt håll infört system som Inkomstpensionstillägget och det kommande Garantitillägget som strider mot de grundläggande principerna i Pensionsöverenskommelsen.
Han påpekar att även de justeringar som gjorts på skattesidan i praktiken maskerat systemets brister.
Han anser att man nu måste reformera systemet i grunden och skjuter särskilt in sig på att människor inte agerat på det sätt som politikerna hoppades, när systemet blev till.
Pensionsåldern har inte höjts i takt med livslängdsökningen, vilket skaparna av systemet hoppades och trodde. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger fortfarande kvar strax under 65-års-strecket.
Det har lett till att inkomstpensionen nu ger en för låg kompensationsgrad, enligt honom. Individerna har alltså inte agerat på det sätt som ingenjörerna trodde. Verkligheten har inte stämt med kartan.
Vidare har de övriga socialförsäkringarna, sjukförsäkringen och möjligheterna till förtidspension, inte hängt med i utvecklingen och Scherman sammanfattar det så här:
"Den avgörande orsaken till dagens situation är att de övriga socialförsäkringarna inte har följt med i den automatiskt höjda "behövliga pensionsåldern", idag 68 år, och att de dramatiskt försämrade möjligheterna att få förtidspension kraftigt försämrar ålderspensionen för dem som inte orkar jobba vidare upp till den behövliga pensionsåldern."
För individer som inte klarar av att jobba till 65 eller 68 år som livslängdsökningen medför, återstår inte annat än att nalla på ålderspensionen genom tidiga uttag och här tycker han att reglerna för förtidspension varit på tok för stränga.
Politikerna har närt förhoppningar om att system för rehabilitering och bättre arbetsmiljö skulle ha skett i större utsträckning än vad som blivit fallet.
Det är ju annars något som framför allt moderaterna gjort ett stort nummer av eftersom man genom regelskärpningarna fått tillbaka många människor från förtidspension ut på arbetsmarknaden. I Schermans värld har priset för detta varit för högt.
KG Scherman driver tesen att pensionssystemet och det område som Pensionsgruppen haft att verka inom har varit för litet och att man behöver ha ett större perspektiv än ett ensidigt fokus på ålderspensionerna, eftersom omkringliggande system måste gå i takt, något som politikerna misslyckats med under åren.
Hans slutsatser är korthet:
"Ett automatiskt, autonomt pensionssystem har inte förutsättningar att fungera. Vill politikerna inte ta fortlöpande ansvar, eller tror de sig inte klara det ansvaret, så är det rimliga alternativet att avstå från att erbjuda annat än grundskydd och lämna standardskyddet till arbetsmarknaden och den enskilde att klara", skriver han och drar plösen över Pensionsgruppen.
Det initiativ som nu tagits där han verkar mest upprörd över garantitillägget som förefaller vara sista spiken i kistan för Pensionsgruppen, med hans synsätt.
Han menar att den politiska situationen nu förändrats eftersom Vänsterpartiet ändrat inriktning och skriver:
"En helt ny politisk situation har uppstått. Vänsterpartiet har frånträtt sin roll som stödparti till socialdemokraterna, Sverigedemokraterna har trätt in på arenan. Båda partierna har förklarat att de kommer att kräva förstärkning av pensionerna.
Vad som återstår är ett svagt hopp om besinning."
Det Pensionsnyheterna kallar för griftetal har Scherman nu skickat till regeringen, alla ledamöter i socialförsäkringsutskottet och en bred krets av pensionsintresserade i hans eget nätverk. Återstår att se vad som nu händer och om det är någon som har lust att rädda eller reformera systemet i grunden.
Det bör påpekas att KG Scherman varit kritisk till utformningen av pensionssystemet ända sedan det kom till.