"Riksrevisionens uppgift är att granska vad statens pengar går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. Genom att utföra oberoende revision bidrar vi till att stärka den demokratiska insynen, en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten."
Det läser Pensionsnyheterna på myndighetens hemsida.
Riksrevisionen kom till 2003 då Riksdagens revisorer och dåvarande Riksrevisionsverket lades ned och ersattes av den nya myndigheten.
Riksrevisionen granskar myndigheter och delar ut pekpinnar i form av granskningsrapporter som skickas till regeringen. Men vad händer sen?
Idag publicerar Riksrevisionen en uppföljning av 22 olika granskningsrapporter man gjort under åren. Och frågan?
Har rapporterna verkligen lett till att de förändringar man föreslagit blivit verklighet och att de statliga myndigheterna blivit bättre och effektivare?
Ett kapitel i rapporten ägnas åt Pensionsmyndigheten som man granskade för 5 år sedan, 2017 och då särskilt myndighetens försäkringstekniska redovisning i form av Orange Rapport.
Redan 2017 tyckte man att den var ändamålsenlig och innehöll värdefull information om vad som påverkar pensionssystemets finansiella resultat, men tyckte att det fanns mer att göra.
Bland annat ville man se mer av hur konjunkturläget påverkar systemets finansiella resultat. Vidare ville man se mer analyser av de risker för obalanser som till exempel demografin skulle kunna utgöra.
Riksrevisionen ville också ha mer fakta kring pensionärernas disponibla inkomster och veta mer om hur den ekonomiska standarden påverkades av systemets utformning.
Den senare frågan har ju varit het i debatten på senare år där olika debattörer tillsammans med regeringen med olika siffror endera vill bevisa att pensionärernas standard är för låg eller att läget på det hela taget är ganska bra, sett till helheten.
Regeringen tyckte att rapporten var bra och instämde i många av Riksrevisionens förbättringsförslag, men menade att det var viktigt att det inte blev för omständligt och dyrt att utöka analyserna.
Regeringen tyckte också att man kanske kunde göra dem på något annat sätt än via den årliga Orange Rapport.
Regeringens svar på rapporten behandlades senare, 2018, i socialförsäkringsutskottet i Riksdagen som också gjorde tummen upp för det mesta i den.
Pensionsmyndigheten har sedan dess kompletterat sin redovisning och gått Riksrevisionen till mötes genom att göra känslighetsanalyser av kur konjunkturen påverkar balanstalet och risken för bromsen.
Året efter rapporten fick Pensionsmyndigheten i regleringsbrevet uppgiften att utvärdera olika mått för pensionernas tillräcklighet, vilket man gjort, även om många av de slutsatser man lämnat blivit ifrågasatta i debatten.
Det har nämligen visat sig att det inte finns något enkelt svar på vad som är en tillräcklig pension. Dessutom har det visat sig svårt att få in tjänstepensionerna på ett bra sätt och Pensionsmyndigheten har därför önskat sig en nationell tjänstepensionsdatabas, ett önskemål som ännu inte infriats.
Men Riksrevisionen är ändå nöjd med det avtryck som deras granskning av myndighetens redovisning gjort och att man därmed gjort världen något bättre.
Men vad som är tillräckliga pensioner finns det fortfarande inget sätt att mäta som alla är överens om. Och det kommer antagligen aldrig att finnas. Svaret ligger i betraktarens öga eller i pensionsmottagarens plånbok.