Förslaget om ett investerarskydd i Premiepensionen skulle naturligtvis vara en konsumentvänlig reform. Det blir dock ett grannlaga arbete att avgöra vad som är bedrägerier och vad som är dåliga placeringar.
Under hela Allraprocessen handlade ju mycket om fondförvaltarnas "rätt" att göra dåliga affärer.
De stora Warrantaffärerna gick ju i vissa fall bra, även om majoriteten innebar förluster. (Stölden låg i inköpspriserna) Spararna hade inte förlorat sina insatta pengar, men möjligen förlorat på att avkastningen blivit medioker i Allrafonderna.
Trots en lång process i Stockholms Tingsrätt ansåg domstolen inte att det varit fråga om trolöshet mot huvudman eller bedrägerier. Det var ju först när hovrätten satte ned foten som Allramålet avgjordes och bedrägeriet kunde konstateras. Detta nio år efter det att de granskade affärerna gjordes.
Frågan är väl om hederliga fonder och fondbolag vill finansiera bedragare genom att ta pengar från sina sparare för att ersätta skador som deras tjuvaktiga kollegor åsamkat systemet.
Sen är frågan hur många nya bedragare som kommer att kunna fortsätta med bedrägerier när fondtorgets fonder ska upphandlas och antalet fonder halveras. Pensionsmyndigheten har visat att man hittar en del underligheter i sina granskningar.
Man bör också ha i minnet att vi har en Finansinspektion, som ska ha tillsyn över fondmarknaden. Då är det underligt att snart sagt alla avslöjanden om oegentligheter på fondmarknaden kommer ifrån Pensionsmyndigheten och först därefter hamnar hos FI.
Det senaste exemplet handlar om de av Pensionsmyndigheten konstaterade intressekonflikterna i fondbolaget Catella/Celina, som nu slängts ut från fondtorget.