KOMMENTAR. Det är inte första gången som det kommer förslag om att slå ihop AP- fonderna till en enda för att på så vis sänka kostnaderna och effektivisera förvaltningen. På så sätt är Malin Björkmos förslag till nya regler inte på något sätt unikt.
Reaktionen från AP-fonderna är inte heller unik. Egenintresset ljuger aldrig. Mer komplicerat blir det om man ska försöka bedöma vad som är långsiktigt bäst för pensionssystemet och i förlängningen pensionärerna.
Att sänka kostnaderna med 330 miljoner kr om året är förvisso en stor besparing, men om man istället skulle kunna höja avkastningen med några tiondels procent om året skulle den totala effekten bli betydligt större. Men går det med säkerhet att säga att den ena eller andra modellen ger långsiktigt högre avkastning? Svaret på den frågan är antagligen nej idag, men kan lika gärna vara ja om tio år eller 25. Om man bara har tillgång till facit på förhand är det enkelt att placera pengar eller spela på Lotto.
Malin Björkmo menar att en större fond ger högre långsiktig avkastning än en mindre och jämför med utländska fonder med motsvarande uppgifter. Men det kan vara vanskligt att jämföra för att de har olika mål och kan vara utsatta för politisk styrning som kan variera mellan fonder och över tiden.
Hon vill minska fondernas exponering mot den svenska marknaden med komplicerad konstruktion för att undvika politiska investeringar i olönsamma bilfabriker. Hon vill bara tillåta innehav i svenska aktier genom derivat eller nyskapade värdepappersfonder. Enklare vore att helt enkelt förbjuda fonderna att placera i svenska aktier. Svenskarna har ändå så mycket Sverigerisk genom att de har sina jobb i Sverige och får sin inkomstpension ur resultatet av svenskarnas framtida arbete, att man borde riskdiversifiera genom att placera alla AP-fondernas pengar mot ett globalt index istället.
Då skulle det bara behövas en AP-fond. Den skulle bli extremt billig att förvalta och den skulle inte kunna användas för politiska syften om alla placeringar gjordes mot index. Fast det är klart. Om någon skulle få för sig att titta i facit och hävda att vi gått miste om si eller så många miljarder på grund av den valda strategin i ett visst läge, skulle debatten gå igång igen och alla religiösa skulle återigen komma fram för att predika sin tro. Den typen av diskussioner får vi nog lära oss att leva med. Det finns antagligen ingen evig lösning som kan accepteras av alla i evärdelig tid.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 11 2009