24 jun 2009 10:29

”Vi kan bara bidra till pensionssystemet – inte bära upp det”

Fjolåret var ett riktigt dåligt år för AP-fonderna som sammantaget förlorade omkring 20 procent av sitt kapital, något som bidragit till att bromsen kommer att slå till och sänka inkomstpensionerna under nästa år. Tredje AP-fonden var inget undantag. Fonden backade med 19,8 procent, men vd Kerstin Hessius tycker ändå inte att resultatet var någon katastrof om hon får jämföra med hur andra fonder i Sverige och utomlands lyckades.

Hon är däremot mycket kritisk mot att AP-fonderna görs ansvariga för att bromsen slår till när det stora problemet faktiskt är att inkomsttillväxten i samhället är för dålig för att pengarna ska räcka till. ”AP-fonderna kan bara bidra till systemet, inte bära upp det”, säger Kerstin Hessius till Pensionsnyheterna.

– Jag kan i efterhand tycka att jag såg lite signaler och vi kanske borde ha förstått bättre, så jag är lite kritisk själv. Resultatet för 2008 är inget som man är kaxig över. Men när jag ställer vårt resultat mot andra fonder, som haft liknande förutsättningar både här och internationellt, kan vi konstatera att resultatet var fullt realistiskt och förhållandevis okej, med hänsyn till att vi gick igenom en extrem situation. Och även om man hade förutsett det som skulle komma är det inte säkert att man skulle ha positionerat sig rätt.

Tycker du att kritiken mot er är orättvis?

– Det tråkiga är att de som kritiserar oss inte försöker sätta resultatet i ett relevant sammanhang eller dra paralleller med mer jämförbara perioder, till exempel 2001 eller 2002. Då tappade pensionssystemet också ganska mycket och om man jämför med de perioderna förstår man vi alltid kommer att ha volatilitet i våra resultat. Annars kan vi inte långsiktigt leverera resultat som bidrar till pensionssystemet.

Varje gång AP-fondernas värden går ned så riskerar man att bromsen slår till vilket drabbar pensionärerna och det vinklas ofta som att det är AP-fondernas fel. Kan ni värja er mot det?

– Man kommer bara åt det om det finns en bredare kunskap om pensionssystemet. Om man läser regeringens egen utvärdering av fonderna kan man se att bromsen skulle slagit till flera gånger tidigare, om inte vårt ackumulerade resultat hade varit så bra som det var fram till 2007. Men det stora problemet rör egentligen inte våra resultat utan att inkomsterna i samhället inte stiger i tillräckligt snabb takt för att kompensera för den framtida pensionsskuld som vi har. Det hänger ihop med sysselsättningstillväxten och hur länge vi arbetar, det är det som är avgörande.

Har man varit tillräckligt tydlig med det budskapet till människor?

– Nej, det tror jag inte. Det gäller oavsett om man jobbar med det statliga eller med det privata pensionssystemet. Man försöker komplicera sakerna och förklarar dåligt vad det är som påverkar pensionen. Folk är väldigt fixerade vid hur de förvaltar sitt pensionskapital, men det är betydligt viktigare hur de förvaltar sin arbetsinsats.

– Så om folk skulle jobba några år längre så skulle det betyda väldigt mycket mer för deras pensioner än hur de förvaltat sitt kapital eller om vi i AP3 lyckas förränta vårt kapital med fyra procents real avkastning per år eller inte. Vi kan bidra men vi kan definitivt inte bära upp systemet.

Tredje AP-fonden har en portfölj som i viss mån skiljer sig från de övriga AP-fonderna. Ni har slutat med traditionell aktiv förvaltning, ni har en hög andel alternativa investeringar med bland anat säkerhetsställda banklån, infrastrukturfastigheter, och investeringar i jordbruksmark i Östeuropa. Varför?

– Syftet är att vi vill diversifiera portföljen. Vi tjänar bara pengar på att ta risk. En stor del av vår risk i portföljen utgörs av aktier och det gör oss oerhört beroende av aktiemarknadens utveckling. Vi vill minska vårt beroende av aktiemarknaden för att få mer robusthet och mindre volatilitet i resultatet över tiden. Genom alternativa investeringar tror vi att vi över tiden kommer att leverera ett bättre resultat både räknat i absoluta tal och definitivt riskvägt.

Det är ju förhållandevis nya investeringsslag. Är det inte svårt att kommunicera varför ni valt dem och även svårt att veta om de verkligen kommer att ge den avkastning ni räknar med?

– Det finns olika skäl till varför vi vill ha dem. Jordbruksmark är en realtillgång vilket gör att man skyddar sig lite mot att inflationen ska ta fart. Vi tror att tillväxten i ekonomin kommer att fortsätta att öka långsiktigt och det ökar efterfrågan på mat. Det ökar matpriserna och höjer värdet på marken. Vi är en typ av investerare som kan hålla tillgångar väldigt länge och tror också att vi, via de företag som vi köper in oss i genom de här tillgångarna, kan bidra till att produktiviteten i jordbruken förbättras.

Ni sänkte era kostnader under fjolåret. Var det ett sätt att ta loven av kritiken mot era kostnader?

– Att de sjönk i fjol var faktiskt inte bara planerat. Konkurrensen om kompetens i marknaden var stenhård och vi tappade i princip halva ledningsgruppen som gick till andra arbetsgivare och vi hade en ganska lång period när vi inte hade full besättning. Sen hade vi ett antal projekt till exempel med uppgraderingar av system som vi sköt upp med anledning av krisen. Det är en stor del av förklaringen till att våra kostnader i kronor sjönk, men vi är också återhållsamma.

En lösning som man emellanåt för fram är att AP-fonderna borde slås ihop till en enda. Vad säger du om den typen av tankar?

– Lösning på vilket problem? Att det är ett problem är mer en uppfattning, för kostnadsfrågan har inte utretts noga. Däremot sades redan i förarbetena till lagen om AP-fonderna att fördelarna med flera fonder övervägde den eventuella nackdelen med lite högre kostnader. Man ville uppnå konkurrens, rättvisande utvärdering och minska risken för marknadsstörningar. Det framhölls också att flera oberoende fonder skulle reducera eventuella problem med statligt inflytande i näringslivet.

– Frågan man ska ställa sig när det gäller kostnaderna är var de egentliga stordriftsfördelarna ligger. En stor andel av kostnaderna ligger på extern förvaltning och vi är nog så stora att vi redan idag får bästa pris. Det vi skulle kunna vinna på att bli större är att ta hem mer av förvaltningen, men det skulle krävas att vi har egna kontor till exempel i USA, Hongkong och kanske i Tokyo. Så de stora besparingarna skulle ligga i möjligheten till en betydligt större intern organisation.

Betyder det att kostnaderna inte skulle sjunka särskilt mycket om man slog ihop AP- fonderna till en?

– Jag vet inte hur mycket det rör sig om, men jag tror inte att det är några oerhörda belopp. De fyra AP-fondernas förvaltningskostnader låg mellan 11–16 baspunkter 2008, medan till exempel den norska NBIM (Petroleumfonden) låg på 10.

Nu har ni dessutom fått höra från regeringen att ni ska arbeta mot bonussystem i de företag som ni äger aktier igenom att rösta emot den typen av förslag på stämmorna. Vad tycker du om det?

– Statliga pensionssystem är från tid till annan utsatta av olika typer av påtryckningar. Man vill använda kapitalet i fonderna för andra syften och det är därför vi har en stark lagstiftning kring vårt uppdrag. Och det framhålls faktiskt i regeringens utvärdering att riktlinjerna inte inkräktar på pensionsöverenskommelsen, att det övergripande målet är hög långsiktig avkastning och att AP-fonderna inte ska ta näringspolitiska eller ekonomisk- politiska hänsyn.

Du låter upprorisk...

– Det är min styrelse och inte jag, som avgör hur vi ska förhålla oss. Men det är väldigt tydligt i lagstiftningen att det övergripande målet för vår verksamhet är att vi ska ge hög avkastning till låg risk. Det är det vi ska bedöma.

Nu kommer EU med ett nytt direktiv om ersättning till ledande befattningshavare som snart ska implementeras, så det kommer förändringar och jag tror att kartan kommer att ritas om.

Finns det några lärdomar som du tror att man kommer att dra av den här krisen och säga – så kommer vi inte att göra igen?

– Jag tror att man kommer att resonera annorlunda kring vad som är systemkritiska finansinstitut och att man i framtiden inte släpper taget om en global investmentbank som Lehman Brothers. Man underskattade risken för att verksamheten bedrevs i så många olika länder och att man därför inte kunde få en ordnad avveckling, vilket gjorde att förloppet spreds så snabbt över hela världen.

Kommer vi att bli bättre att förutsäga när nästa kris kommer?

– Nej, ingen kommer med ett tillräckligt bra underlag att kunna förutsäga nästa kris för då kommer det inte att bli någon kris. Sen finns det alltid några kriskraxare som kommer att få rätt i efterhand och som då blir guruförklarade.

Men kommer man att arbeta annorlunda med risker efter det som hänt?

– Jag tror att man kan börja överväga att variera sin betarisk mer över tiden. Om man tittar historiskt har man förändrat risken förhållandevis lite över tiden. Just nu diskuterar många behovet av att vara lite mer flexibel från tid till annan.

Men det är oerhört svårt. Det är stor risk att man på kort sikt gör fel. Det gäller därför att kunna ha uthållighet så man måste tänka till ordentligt när man bygger upp en sådan förvaltning.

Finns det någonting bra med finanskrisen?

– Det är väl alltid bra med uppvaknanden. Det finns alltid något som kommer ut som gör att något blir bättre för framtiden. En sådan sak är trots allt diskussionen om sans och balans i ersättningsfrågor, inte minst i USA.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 7 2009