I december väntas EU-kommissionen lägga fram en promemoria, ett white paper, om att införa ett gemensamt europeiskt garantisystem för försäkringsbolag. Anledningen är att man ser behov av att ha någon typ av nödhjälpsinstitut om europeiska försäkringsbolag skulle hamna i insolvenssituationer och behöva stöd. Men den svenska försäkringsbranschen tycker inte att det behövs och har planer på en motståndsrörelse mot förslaget. Det berättade Karel van Hulle, chef för EU-kommissionens marknadsdirektorat för försäkring och pensioner, som nyligen var på Stockholmsbesök.
Enligt van Hulle är frågan om någon typ av garantifonder för de europeiska försäkringsbolagen något som man funderat över länge. Skälet är att om spararna har möjlighet att spara i banker med garanti så borde det finnas någon typ av garantier även för försäkrings-spararna. Det här är, enligt van Hulle, ett problem som mest uttalat finns i de finansiella konglomeraten med både banker och försäkringsrörelser under samma tak. Försäkringsspararna har då inget skydd för sina insättningar medan de som sparar på bankkonton har det.
Vi såg i och med krisen, att bankerna hade skydd medan försäkringsbranschen inte hade det. Så varför skulle en sparare då sätta in pengar i en försäkring när han kunde göra det på ett sparkonto med garanti, undrar van Hulle.
Hur ett garantisystem kommer att utformas är än så länge höljt i dunkel och det är inte klart om det då skulle skapas någon gigantisk europeisk fond som nödlidande försäkringsbolag skulle få hämta pengar ifrån eller om det är något som går att lösa i de olika medlemsländerna.
Gränsöverskridande
Den senare lösningen innehåller ju problem i och med möjligheten till gränsöverskridande verksamhet och hemlandstillsyn. Stora koncerner med dotterbolag överallt i Europa har dålig eller ingen övergripande tillsyn för hela bolagsgrupper och van Hulle frågar retoriskt vem som idag utövar tillsyn över den gigantiska Allianzgruppen med verksamhet i snart sagt hela EU. Han ger själv det lakoniska svaret: Ingen.
Karel van Hulle är mycket intresserad av att få till en bättre tillsyn av de olika försäkringsgrupperna i Europa men fick se sig besegrad när reglerna om grupptillsyn försvann i en av EU-samarbetets otaliga och oväntade kompromisser, under parlamentets behandling av Solvens II-direktivet. Men då sa man, som någon typ av plåster på såren, att man ska få möjlighet att titta närmare på en garantiordning för försäkringssektorn.
Idealet är att ha ett europeiskt system där allt som händer här täcks. Men att sätta upp en sådan ordning är svårt och det finns ingen som vill ta på sig att styra en sådan fond. Vi föreställer oss någon form av solidaritetsklausul som klargör att om systemet i en medlemsstat bryter ihop ska alla de andra staterna hjälpa till att stödja dem, något som är en försäkringsbar risk.
Europeisk fond
Karel van Hulle är inte säker på om han lyckas övertyga alla inblandade om det förträffliga med en garantiordning på europeisk nivå. Hans egen kommissionär, Charlie McGreevy, menade att om 15 stater redan nu klarar av att ha egna garantiordningar så borde det vara något som alla medlemsstater skulle kunna hantera själva, utan inblandning från EU. Men processen går trots det vidare och om kommissionens white paper blir väl mottaget kan det komma ett förslag från kommissionen under 2010.
På frågan om hur stor garantifonden skulle behöva vara svarar han bara: Vi håller på att räkna på det.
Van Hulle kallar frågan om garantifonden för en het potatis eftersom det finns stor risk att medlemsstater som har försäkringsbolag som sköter sig kan tvingas bidra till dem som sköter sig sämst. Men han ser ändå att det finns risker för att Europas försäkringstagare, främst de som sparar i finansiella konglomerat som innehåller både bank och försäkringsrörelser i flera länder, kan bli blåsta i ett krisläge och det är dem han vill värna.
Nu återstår bara att se hur många av medlemsstaterna som tycker likadant. I Sverige har man redan börjat trumma ihop en motståndsrörelse genom Försäkringsförbundet som ser en garantifond som obehövlig och kostsam för skötsamma och välövervakade.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 7 2009