16 mar 2010 15:07

När ska branschen byta till ett modernt IT-stöd?

Livbolagen har det inte lätt. Under ett antal år har de tvingats sänka sina avgifter till följd av återkommande upphandlingar. De flesta av de gamla bolagen har dessutom en tung ryggsäck i form av egenutvecklade datasystem med rötter i 70- och 80-talen. Någon gång måste de bytas ut eftersom gamla system ger högre driftskostnader än nya. Men att byta kostar miljarder för branschen, i ett läge där priserna bara sjunker, varför många gör som strutsen, och alltså stoppar huvudet i sanden och skjuter besvärliga beslut på framtiden. Det skriver Lars-Ove Wängemar, IT-konsult med rötter i bland annat Nordea och Capgemini.

Den viktigaste tillgången i ett pensionsbolag, tillsammans med det förvaltade kapitalet och kunderna, är de elektroniskt lagrade uppgifter som visar varje kunds tillgodohavande. Allt annat är mer eller mindre enkelt att ersätta. Kring dessa elektroniskt sparade uppgifter kretsar hela verksamheten.

Säljare, kundservice, aktuarier med flera på ett pensionsbolag är alla helt beroende av att IT-stödet alltid fungerar.

Rapportering till myndigheter, interna analyser och informationsspridningen till kunder vilar helt på IT-stödet. Hur snabbt nya produkter kan lanseras beror till stor del på hur flexibelt IT-stödet är. Det finns exempel på bolag som helt missat nya möjligheter i marknaden eftersom de saknat centrala IT-komponenter.

För ett pensionsbolag är dess IT-kostnader också en betydande del av den totala kostnadsmassan. Ju flera olika IT-system och ju större IT-avdelning desto högre kostnader drabbar bolaget. Ett gammalt stordatorbaserat system kan medföra driftskostnader per avtal som är i storleksordningen fem gånger högre än ett modernare system. Många bolag har också valt olika strategier för outsourcing i hopp om att kunna sänka sina IT-kostnader.

Gamla livbolag och nya uppstickare

Den svenska pensionsbranschen har länge dominerats av ett fåtal större aktörer.
Men under senare år har även denna bransch fått välbehövlig konkurrens av några mindre uppstickare som Danica, Nordnet, Avanza och Moderna Liv.

Dessa nya bolag har alla startat sin verksamhet kring ett ”färdigt” standardsystem för en livförsäkringsverksamhet. I Sverige finns ett fåtal leverantörer av denna typ av standardsystem med Itello (Inca) och Softronic (ITM) som de ledande aktörerna.

Kännetecknade för dessa nya livbolag är att man till stor del klarar sig med ett system och en förhållandevis liten intern IT-avdelning på 10-15 personer inklusive konsulter som oftast har en bakgrund hos leverantören. Detta medför lägre IT-kostnader och skapar möjligheter att snabbare ta fram nya produkter. De framgångar som Nordnet och Avanza haft inom marknaden för depåförsäkringar är ett exempel på detta.

De äldre mer etablerade livbolagen, som Skandia, SEB Trygg Liv, AMF, Handelsbanken, Folksam och Länsförsäkringar, sitter alla mer eller mindre fast i en struktur av gamla egenutvecklade system med rötter i 70- och 80-talen. Länsförsäkringar kan dock sägas utgöra ett visst undantag då merparten av IT-stödet baseras på ett system från CSC.

Att ersätta äldre IT-stöd

Flera av dessa livbolag har IT-avdelningar med en bemanning på upp till 100 personer inklusive konsulter. IT-kostnaderna för att driva pensionsbolagen uppvisar därmed betydande skillnader. En fem gånger så stor IT-avdelning kostar minst fem gånger så mycket och en stor IT-avdelning indikerar också att det finns många system att förvalta med tillhörande licenskostnader. Andelen konsulter på IT-avdelningarna varierar också betydligt. I något av de äldre bolagen har antalet konsulter tidvis varit högre än antalet anställda.

Flertalet av de äldre pensionsbolagen står inför en likartad utmaning; Hur kan vi på enklaste, säkraste och billigaste sätt införa nytt IT-stöd som ersätter det gamla?

Det finns flera pådrivande faktorer: Föråldrad teknik som leverantören inte längre stöder. Brist på personal som kan de gamla systemen där många med goda kunskaper närmar sig pensionsåldern. Alla har det gemensamt att de har höga förvaltnings- och driftskostnader.
Till det kommer att oflexibla system försvårar produktutveckling. Många av de mycket gamla systemen bygger på stordatorapplikationer baserade på IBM-teknik. Dessa lösningar har visat sig ha en mycket lång livslängd, vilket räddat situationen och gjort det möjligt fortsätta använda systemen.

Men tillgången på erfarna programmerare med kunskaper i äldre programmeringsspråk torde snabbt minska i takt med att många av dessa personer uppnår pensionsåldern. Däremot, för system utvecklade under tidigt 90-tal, har livslängden visat sig vara betydligt kortare.
Detta gäller särskilt de tidiga clientserver-lösningarna som ofta byggde på teknik från Microsoft som åldrades snabbt.

Det finns givetvis flera tänkbara alternativ för att förnya IT-stödet, exempelvis köp av nytt standardsystem, egen utveckling av nytt skräddarsytt system, köp av system från konkurrent, anpassningar gjorda på en standardplattform, rak konvertering med bibehållen funktionalitet, konsolidering av driften till ett eller max två system eller en kombination av de ovanstående.

Vi har sedan flera år tillbaka sett exempel där ett större bolag mer eller mindre framgångsrikt provat några av dessa alternativ. Under de senaste fem åren har inget av de största bolagen med framgång genomfört ett projekt där man implementerat ett standardsystem. Några misslyckade försök har gjorts, men sannolikt kommer vi snart att se ett exempel där något av större bolagen väljer ett standardsystem.
Det kan också vara så att denna modell är lättast att sälja in hos den högsta ledningen.

Sju år för Alecta

Det största kända projektet där man egenutvecklat ett nytt skräddarsytt system torde vara hos Alecta. Där genomfördes under cirka sju år en utveckling som resulterade i nytt system för deras förmånsbaserade produkter. Men enligt uppgift sköts administrationen av den nya premiebaserade produkten (Optimal Pension) fortfarande i ett gammalt system.

Att köpa ett mer eller mindre färdigt egenutvecklat system från en konkurrent är en förhållandevis ovanlig företeelse i Sverige. Ett exempel är när Länsförsäkringar i mitten av 90-talet köpte ett Tjänstepensionssystem från Handelsbanken Liv som dock i sin tur fått hjälp av Capgemini med utvecklingen.

Både Collectum och Fora valde att göra egna anpassningar baserade på en plattform från SAP. Detta var säkert varken billigt eller smärtfritt. Enligt uppgift använder Collectum fortfarande sitt gamla NIP-system för att administrera ITPK-beståndet.

Om man vill hitta ett exempel på en rak konvertering måste man lämna den privata pensionsbranschen och studera det projekt som Försäkringskassan avslutade under 2009. Där lyckades man avveckla kvarvarande gamla pensionssystem som byggde på teknik från Bull med rötter i tidigt 70-tal. En rak flytt gjordes till en helt ny UNIX-baserad miljö, enligt uppgift med stor framgång.

Länsförsäkringar är ett exempel där det gjordes försök att avveckla merparten av de äldre livsystemen och konsolidera på ett av de befintliga systemen, det så kallade 4-1 projektet. Detta projekt fick dock läggas ned efter flera års ihärdigt arbete.

Det finns alltså ett antal ganska färska exempel där försök gjorts att förnya IT-stödet. Men fortfarande finns många bolag som ännu inte kommit igång. Men det pågår naturligtvis olika typer av förstudier för att ta fram beslutsunderlag och Business Case.

Oavsett vilken metod som används kommer ett projekt med målet att ersätta ett äldre IT-stöd i ett stort pensionsbolag att kräva ett stort inslag av externa konsulter. Utöver utvecklingen av det nya IT-stödet måste de gamla systemen förvaltas även under utvecklingsfasen. Dessutom tillkommer oftast en mer eller mindre besvärlig konverteringsprocess, där det gamla beståndet ska lyftas över till det nya systemet.

Möjliga leverantörer

Som tidigare nämnts finns det minst två svenska leverantörer som tillhandahåller standardsystem för liv- och pensionsverksamhet. Itello, med systemet Inca som är helt inriktade på lösningar för pensionsbolag och Softronic, med systemet ITM, som också går att använda i en sakförsäkringsverksamhet.

Utöver de svenska leverantörerna finns ett antal större utländska aktörer. CSC torde vara den mest kända av dessa. Flera av de svenska pensionsbolagen använder system från CSC, till exempel AMF, Länsförsäkringar, SPP och Nordea. Även det finska bolaget Tieto har nyligen gjort försök att komma in på den svenska marknaden, hittills dock utan framgång.

Men att anpassa ett utländskt standardsystem till en svensk verksamhet är en synnerligen stor utmaning. Det som hände i samband med starten av PPM och det system som då köptes från CSC är ett tydligt exempel på detta.
Det går att anpassa internationella system till den svenska marknaden, som Länsförsäkringar gjorde då de startade sitt livbolag i mitten av 80-talet.

Man köpte då ett livförsäkringssystem från sin norska kollega Gjensidige Liv, ett system som var utvecklat av IBM i Canada. Att utgå från en svensk plattform utvecklad för den svenska pensionsmarknaden sparar dock väldigt mycket tid och pengar. Det finns trots allt stora olikheter mellan svenska och utländska produkter och stora olikheter finns även inom lagstiftningsområdet.

Detta gäller även för de nordiska länderna. En sådan enkel detalj som att kunna hantera svenska personnummer kan medföra ett betydande arbete i ett utländskt system.
Men de svenska leverantörerna har en klar nackdel i och med att de ofta bedöms vara alltför små och osäkra som leverantörer jämfört med de utländska jättarna.

Att utveckla och förvalta ett komplett IT-stöd för ett livförsäkringsbolag är en mycket dyrbar och tidskrävande process.

En beprövad metod att sänka kostnaderna är att dela dem med andra. Frågan är dock om den svenska pensionsbranschen är mogen för detta. Till viss del finns dock lösningar där man delar på kostnaden på svenska marknaden i form av de standardsystem från Itello och Softronic som används av de mindre pensionsbolagen. Frågan är om/när något av de större bolagen, med ett stort gammalt IT-arv, är mogna att göra detsamma.

Det finns knappast något standardsvar på frågan vilken som är bästa lösningen. Varje bolag måste göra sina bedömningar grundade på den egna situationen, IT-arvet och synen på IT-stödet. Är IT-stödet en viktig konkurrensfaktor måste en stor del av utvecklingen göras med en hög grad av intern styrning.

Lars-Ove Wängemar

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 3 2010