16 mar 2010 15:19

Tjeckien måste tillåta tjänstepensionsinstitut – men inte ändra lagen så att de får användas

För första gången någonsin har EU-domstolen tagit ställning till IORP-direktivet. Den 14 januari i år dömde EU-domstolen Tjeckien för att de inte ha implementerat direktivet. Men domstolens utslag kommer troligen att skapa en hel del huvudbry. För trots att domstolen slår fast att Tjeckien måste implementera direktivet så innebär det inte, enligt domstolens bedömning, att man måste tillåta IORP:ar, alltså tjänstepensionsinstitut, baserade i landet.

I domslutet slår EU-domstolen fast att IORP-direktivet handlar om EU:s interna marknad. Det gör att Tjeckien måste implementera direktivet i sin lagstiftning.

Samtidigt finns det en uppenbar socialpolitisk aspekt i ärendet. IORP-direktivet i sig är inte socialpolitiskt, varje medlemsstat är suverän när det gäller socialpolitiken, också när det gäller möjligheten att avgöra vilken sorts institutioner som ska innefattas i de nationella tjänstepensionssystemen.

Slutsatsen blir att även om Tjeckien är tvunget att implementera IORP-direktivet i sin lagstiftning så behöver man inte ändra pensionssystemet i sig så att det tillåter IORP:ar.

Inte påverka

Den springande punkten är skrivningen i EU-direktivet 2003/41 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut där det i artikel 20 står att ”Utan att det påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssy-stemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och utfallen av kollektivavtal, skall medlemsstaterna tillåta företag som är etablerade inom deras territorier att ge uppdrag åt tjänstepensionsinstitut som är godkända i andra medlemsstater.
De skall även tillåta tjänstepensionsinstitut som är godkända inom deras territorier att åta sig uppdrag för företag som är etablerade inom andra medlemsstaters territorier.”

Som det verkar så kommer inte Tjeckien kunna hindra att ett bolag startar ett tjänstepensionsinstitut, så länge den bara ägnar sig åt gränsöverskridande verksamhet.
Det är ett alternativ som inte diskuteras.
Domstolen påpekar att alla länder har skyldighet att införliva samtliga EU-direktiv om det inte är uppenbart att bestämmelserna är meningslösa av geografiska skäl.

”Härav följer att även om inget tilläggs-pensionsinstitut lagligt kan etableras i Republiken Tjeckien enligt gällande nationell rätt, eftersom det saknas en andra pelare i det nationella pensionssystemet, föreligger en skyldighet för Republiken Tjeckien att till fullo införliva bestämmelserna i artiklarna 8, 9, 13, 15–18 och 20.2–20.4 i direktiv 2003/41 och att i sin nationella rätt anta och sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för detta, enligt artikel 22.1 första stycket i nämnda direktiv.

Tvärtemot vad Republiken Tjeckien har hävdat står inte skyldigheten att införliva direktivet i något motsatsförhållande till Republiken Tjeckiens behörighet att fritt fastställa hur dess nationella pensionssystem ska organiseras och hur den finansiella jämvikten i detta system ska bevaras eftersom det inte krävs att medlemsstaten vid införlivandet inför en andra pelare, och införlivandet kränker således inte Republiken Tjeckiens prerogativ enligt artikel 137.4 första strecksatsen EG.

Ett införlivande i nationell rätt av de berörda bestämmelserna i direktiv 2003/41 förutsätter inte några ändringar över huvud taget i Republiken Tjeckiens nationella pensionssystem. Republiken Tjeckien har således fel när medlemsstaten hävdar att ett införlivande ipso facto skulle medföra att det infördes en andra pelare i det nationella pensionssystemet.”

Gränsdragningsproblem

EU-domstolens utslag kan antagligen begrava just frågan om Tjeckien och IORP:ar till allas båtnad. Men en mer långtgående fråga är naturligtvis vad det här egentligen säger om var gränsen går mellan medlemsländernas socialpolitik och EU:s finansiella system. Var börjar de sociala aspekterna av ett nationellt omfördelningssystem och var slutar de finansiella, den europeiska fria marknaden?
Troligtvis är ämnet inte slutdiskuterat i och med EU-domstolens dom.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 3 2010